Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 32. 6 september 1955 - Andras erfarenheter - »Comet»-olyckorna, material- eller konstruktionsfel?, av Ragnar Arpi - Borrning av dragskivor med partikelstrålar, av SHl - Mottagarantenner för TV, av Björn Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
722
TEKNISK TIDSKRIFT
flygplan gav brott av samma art, som iakttagits på
tillvaratagna vrakdelar (Metal Progress maj 1955 s. 79—85).
Ragnar Arpi
Borrning av dragskivor med partikelstrålar. Vid
tillverkning av hålen i dragskivor av diamant eller
hårdmetall för små tråddimensioner använder man slipning eller
borrning varvid verktyget slits mycket starkt. Detta
inverkar givetvis på borrningens precision, och man har
därför föreslagit att göra hålen genom bombardering av
dragskivämnet med elektroner eller andra partiklar i
vakuum.
Partiklarnas kinetiska energi omvandlas till värme som
är tillräckligt för förångning av materialet. Då man kan
använda en accelerationsspänning på 100 kV och en
par-tikelströmstyrka på 10 mA, uppnås en effekt av ca 1 kW
på hålets tvärsnitt som kan variera mellan 0,0001 och
1,0 mm2. Denna energimängd är tillräcklig för snabb
förångning av materialet.
Då vidare effekten avtar mycket snabbt inom en bestämd
zon vid partikelstrålens yttre gränser, smälter ett tunt
lager av materialet vid hålets yta men förångas inte. Delta
kan dock inte gälla för diamantskivor. Det uppges att
hålet därigenom får en mycket jämn yta vilket är
gynnsamt för den dragna trådens ytkvalitet. Genom ändring
av partikelstrålens infallsvinkel kan man ge hålet önskad
kontur (Engineers’ Digest mars 1955 s. 93). SHl
Mottagarantenner för TV. Det övervägande antalet
TV-mottagare i USA är anslutna till privatantenner t.ex. i
apparatlådan inbyggd antenn, bordsantenn, rumsantenn
eller utomhusantenn. De sistnämnda uppvisar helt
naturligt den största variationen med många hundra typer från
ett 50-tal tillverkare. Utomhusantenner skall också kunna
uppfylla mångskiftande krav i fråga om förstärkning och
riktverkan, bandbredd, monteringssätt m.m. Med ökat
antal sändare och högre effekter är, trots den nya
sändar-planen, störningar på egen eller angränsande kanaler
fortfarande en realitet och det yttersta botemedlet kan bestå
i en riktantenn. En omböjd dipol är det enklaste elementet
för mottagning av en kanal eller ett begränsat antal
kanaler inom samma band. Vanligen ökas förstärkningen
med parallella parasitelement, vilket så småningom leder
till Yagiantenner. Dessa senare är normalt smalbandiga
men de kan breddas genom att man använder två,
lämpligt fasade dipoler. Dipolsystem kan också arrangeras i
flera plan med gemensam matarledning. Därigenom kan
Fig. 1. Riktantenn med "tripoler" och reflektorvägg.
Täcker alla kanaler inom band 1 och 3 med 7 resp. 12 dB
förstärkning.
Fig. 2.
Kon-antenn.
Fig. 3. V-antenn för
kombinerad
mottagning inom band
1, 3 och 4.
man ta emot flera kanaler eller, om dipolerna är
avpassade för samma frekvens, få god förstärkning. Den senare
egenskapen har också dipoler eller "tripoler", fig. 1,
placerade framför en icke-resonant skärm. Det anses numera
inte löna sig med antennförstärkare annat än i mycket
störda distrikt. Orsaken är att en antennförstärkare
knappast kan få lägre brusfaktor än en modern
högfrekvens-enhet.
I områden där flera sändare kan tas in, önskar man
naturligtvis göra detta med en enda antennanläggning. Bland
de många bredbandsantennerna på band 1 och 3 märks
den modifierade konantennen med 2—3 stavar per
dipolhalva, fig. 2. En samtidig täckning av alla banden fordrar
kombinationsarrangemang, fig. 3. Om sändarna är belägna
i olika riktningar kan antennen riktas mekaniskt eller
elektriskt. Har man en kombinationsantenn och gemensam
nedledning roteras masten med en från mottagaren styrd
motor. De på olika sätt riktade antennerna kan också
förses med separata nedledningar, som slutar i bandpassfilter
vid apparaten. Slutligen finns också antennsystem, som
uppbyggts av separata element, vilka kan anslutas i olika
kombinationer och därvid ger riktdiagram av lämplig form.
De antennanläggningar, som inte innehas av
mottagar-ägarna själva, är dels centralantenner för hyreshus, hotell,
sjukhus osv., dels specialantenner för områden, där
fältstyrkan är mycket låg. Centralantennproblemet ter sig
annorlunda än i Sverige. Å ena sidan lever procentuellt
sett ganska få amerikaner i hyreshus, varför frågan får
liten räckvidd ur allmän synpunkt. Ä andra sidan kan en
husvärds praktiska antennproblem vara tämligen
komplicerade. För att få bort de privata takantennerna måste han
installera ett dyrbart antennsystem. Han kan visserligen
kräva anslutningsavgift och hyra för antennuttagen, men
det är inte säkert att majoriteten hyresgäster vill ansluta
sig, utan de övergår till inomhusantenner, även om detta
är sämre. I områden med mycket låg fältstyrka ligger
saken annorlunda till. En högt monterad riktantenn är en
kännbar utgift och därför kan mindre samhällen med
permanent dåligt TV-läge kosta på sig en gemensam
anläggning, "community antenna". Häri ingår riktantenn,
förstärkare och fördelningskabel, som ibland inte grävs ned
utan hängs i telefonstolpar. Distributionen sker på
frekvenser inom band 1, varför signaler på band 3 och 4
transponeras. Man använder dessutom varannan kanal.
Förstärkningen avpassas så att varje abonnent får en
signal på åtminstone 200 ^iV. Anslutningsavgiften brukar vara
något över 100 $ och årsavgiften ca 50 $. För närvarande
är omkring 350 000 mottagare anslutna till sådana
gemensamma TV-antenner. Björn Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
