Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 2 - Utvecklingslinjer inom metallurgin, av Gotthard Björling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
net i kopparkisen. Efter elektrolysen blir detta
svavel utnyttjat som svavelsyra för läkning.
Möjligheterna att utvinna metaller genom
läkning har vidare utökats genom den nu
utexperimenterade tekniken att laka naturliga
mineral under övertryck vid relativt hög
temperatur. Hydrometallurgins praktiska
användning har förut hämmats mycket genom att de
reaktionshastigheter, man kunde uppnå vid
reaktioner med naturliga mineral, vanligen var
för små för processernas praktiska tillämpning.
Man har nu kunnat avsevärt öka arbetsområdet
för tryck, temperatur och koncentration genom
att tekniken ställt nya korrosions- och
abra-sionsfasta material till förfogande, vilka
möjliggjort konstruktion av framförallt
laknings-autoklaver.
Denna teknik har tillämpats på t.ex. koppar,
nickel och kobolt. I dessa fall är råvarorna
så fattiga att en fysikalisk anrikning inte är
lönande. Vid läkningen löses dessa metaller
men vanligen inte järnet. I vissa fall kan man
selektivt fälla ut metallerna i form av rena
pulver genom att behandla lösningarna med
vätgas under högt tryck. Även kopparn i
kopparskrot kan på liknande sätt bringas i
lösning och fällas med väte eller koloxid i form
av ett rent pulver.
Mycket radikala förändringar även i de vanliga
metallernas metallurgi skulle kunna bli följden,
om man kunde fullfölja denna teknik och laka
vid så höga temperaturer att
reaktionshastig-heterna blir av samma storleksordning som
vid de vanliga pyrometallurgiska reaktionerna.
Här sätter emellertid materialsvårigheterna en
bestämd gräns, över vilken man inte kan finna
några tekniskt användbara material, och av
ekonomiska och säkerhetstekniska skäl är det
inte lika lätt att byta foder i en autoklav som
i en ugn.
Slutligen kan nämnas några
fysikalisk-kemis-ka metoder, som nu fått teknisk tillämpning
inom hydrometallurgin, nämligen användning
av jonbytare, t.ex. för utvinning av uran ur
lösningar, och extraktion med organiska
lösningsmedel för separation av t.ex. zirkonium
och hafnium samt niob och tantal.
Pyrometallurgi
Vid pyrometallurgiska processer har
korrosionssvårigheter gentemot smältor kunnat
undvikas därför att man i nödfall kan klara sig
med kylda väggar, på vilka den stelnade
smältan bildar ett skal. Omvänt kan man på detta
sätt omsorgsfullt undvika föroreningar, som
annars skulle ha kommit från väggmaterialet.
Vid smältning av reaktiva metaller är denna
metod praktiskt taget den enda användbara.
Värmeekonomin blir givetvis dålig, särskilt när
det gäller metalliska smältor, men vid
hantering av värdefulla metaller får denna anses
vara av underordnad betydelse.
Även inom pyrometallurgin har
arbetsmöjligheterna kunnat ökas. Genom elektrisk
upphettning kan man bl.a. uppnå alla rimliga tempera-
Fig. 5.
Principschema för
klor-metallurgi sk-metallotermisk metallframståll-ning.
turer. Man arbetar också med högre tryck och
kan sålunda sätta stora ugnar eller delar av
apparatur under övertryck, framför allt för att
öka reaktionshastigheten. Användning av
syrgas eller syrerik luft är ett annat exempel på
möjligheten att dels få större hastighet, dels
undvika kvävets störande inverkan. Som ett
extremt exempel kan nämnas försök att göra
sig oberoende av tyngdkraften och därmed av
degelmaterialet genom att ha en smälta
svävande i ett magnetfält.
Reaktiva metaller
Man brukar kalla metaller, som i stort sett är
oädlare än mangan och krom, för reaktiva
metaller och många av dessa är redan viktiga
bruksmetaller, t.ex. titan, uran och beryllium,
medan andra tycks hålla på att utvecklas till
att bli det.
I det klassiska schemat med de fyra stegen i
metallframställningen måste man lägga in
erforderliga reningsprocesser på lämpliga ställen.
Schemat innebär ett successivt borttagande av
föroreningar, och med en viss generalisering
kan man säga, att ju oädlare en metall är, desto
större del av reningen måste utföras före
överförandet till det metalliska stadiet.
Man måste därför vid framställning av
reaktiva metaller i mycket hög grad lägga an på
raffinering i de tidigare stegen. Ibland måste
man rena till så låga halter av föroreningar,
att dessa inte kan konstateras med vanliga
analysmetoder. Därtill kommer, att sådana ämnen
som syre, kväve, väte och kol ofta är mycket
farliga föroreningar, som starkt påverkar de
reaktiva metallernas egenskaper och därmed
deras användbarhet. Särskilt i metalliskt
tillstånd är reaktiviteten hög och man måste
därför ofta smälta och behandla metallerna i
vakuum eller under en ädelgas.
I naturen förekommer de reaktiva metallerna
mestadels som oxider eller som oxidiska salter.
Dessa föreningar är i vanliga fall ganska
svårsmälta och ofta svårlösta utom möjligen i
starka reagens, som emellertid också löser
föroreningarna. Möjligheterna att skilja från
dessa är därför inte stora. Även om detta skulle
lyckas och man sedan reducerar ut metallen,
uppstår svårigheten att befria denna både från
reduktionsmedlet och från bildad eller oreage-
2Q TEKNISK TIDSKRIFT 1958
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
