Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 18 - Nordiskt elkraftutbyte. Kraftköp från Norge, av Carl Kleman - Nordiskt elkraftutbyte. Elkraftutbyte Finland—Sverige, av Sven Lalander och Torsten Johansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sör-Tröndelags fylke anmälde sig som
mellan-kommande part under framhållande att fylkets
kraftförsörjning vore otillräcklig och att den
planerade utbyggnaden i Nean icke förslog att
tillgodose jämväl fylkets behov.
Sedan bl.a. därjämte norska Yassdragsvesenet
under 1954 avstyrkt godkännande av avtalet,
som i sista hand skulle underställas norska
stortinget, togs frågan om hand av norske
industriministern Sjaestad, varefter direkta
förhandlingar kom till stånd mellan honom,
biträdd av norska Yassdragsvesenet, samt AB
Svarthålsforsen.
Slutligt avtal
I medio av 1955 var man överens 0111 ett nytt
avtal, denna gång mellan norska
Yassdragsvesenet å norska statens vägnar och AB
Svarthålsforsen. Denna vändning föranleddes av en
önskan inom Stortinget att all eventuell
kraftexport från Norge skulle ske genom
Vassdrags-vesenet för att undvika säljarkonkurrens på
norsk sida. Vassdragsvesenet skrev i sin tur
avtal med Trondheim om kraftköp från Nea.
Sör-Tröndelags krav tillgodosågs genom att
Nea-anläggningen skulle utbyggas för ca 375 m
fallhöjd i stället för 180 och för dubbla
effekten eller omkring 140 MW.
I avtalet med Yassdragsvesenet nedsattes
avtalstiden till 15 år — den längre avtalstiden
hade särskilt angripits. Stockholm fick även
godta en prishöjning av 0,2 norska ören per
kilowattimme vid strikt jämförelse med det
första kontraktet och en obetydlig jämkning
uppåt i indexinverkan på kraftens
årskostnad.
Men även förbättringar nåddes. Kraftbeloppet
höjdes med ca 10 % och anordningar skulle
vidtas för efterreglering av drivvattnet
särskilt vintertid, så att leveransen bättre kommer
att ansluta sig till belastningsförhållandena i
Stockholm. Genom denna kvalitativa
förbättring av kraften beräknas genomsnittskostnaden
öka med ytterligare några tiondels öre. En
mycket väsentlig faktor i denna senare
uppgörelse var att Svenska Handelsbanken, med
vilken Trondheim upptagit förhandlingar, fick
Sveriges Riksbanks medgivande att för
Trondheims räkning lägga upp obligationslån för
byggandet av Nea kraftverk.
Dessa lån om tillhopa 64 Mkr. effektuerades
i februari 1956 och 1958, och kraftavtalet utgör
bland annat säkerhet för ränta och amortering
av lånen.
Avtalet med Vassdragsvesenet godkändes av
Stockholms stadsfullmäktige i september 1955
och av norska stortinget i december samma år.
Sedan svenska regeringen ånyo bekräftat rätt
för Stockholm att gå i borgen och
Vattenfallsstyrelsen transiteringsrätten på det svenska
stamlinjenätet var frågan därmed i hamn.
Härtill kan fogas att byggnadsarbetena för Nea
kraftstation hittills förlöpt programenligt, och
att kraftleveransen beräknas börja omkring
1 april 1960.
Elkraftutbyte
Finland — Sverige
Överingenjör Sven Lalander
oeh civilingenjör Torsten Johansson, Stockholm
Elförsörjningen i Sverige växte ursprungligen
fram från lokala distributionsnät runt
isolerade kraftstationer. Redan för över 50 år sedan
började ett samarbete dessa stationer emellan
via de regionala kraftföretagen, och det dröjde
ej länge förrän detta samarbete utvidgades till
ett elkraftutbyte mellan kraftföretagen,
samköming. Denna utvidgades successivt så att
vid mitten av 1930-talet praktiskt taget alla
de större kraftföretagen samarbetade över ett
landsomfattande samkörningsnät. OrsakeiT till
denna snabba utveckling ligger i
samkörningens stora ekonomiska fördelar, vilka
huvudsakligen beror på bättre utnyttjning av
produktionsresurserna vid samarbete än vid
individuell drift, utjämning av
belastningsvariationerna samt ömsesidig reservmatning vid
driftstörningar.
De största fördelarna av
produktionsresursernas samordning uppstår om de
samarbetande kraftföretagen har kraftstationer av olika
karaktär, t.ex. vattenkraft och ångkraft. Även
för två kraftföretag med huvudsakligen
vattenkraftsproduktion kan emellertid samarbete på
produktionssidan medföra stora fördelar,
speciellt om de båda företagens
vattenkraftanläggningar är belägna i älvar med olika
vattenförhållanden, som i ett eller annat avseende
kompletterar varandra.
Det ekonomiska utbytet av en samköming
beror dels av den årliga vinsten genom
samarbetet, dels av det investeringskapital, som man
behöver för att tekniskt åstadkomma
samarbetet. Kostnaderna för samkörningsförbindelsen
bestämmes i första hand av avståndet mellan
de nationella ledningsnäten. Ofta måste dessa
ledningsnät ha utbyggts av rent nationella skäl
ända till gränstrakterna, för att kostnaderna
för samkörningsförbindelsen ej skall bli för
stora. Detta har varit den väsentliga orsaken
till att en samköming mellan Finland och
Sverige ej kunnat komma till stånd, förrän de
svenska och finländska nationella
ledningsnäten utbyggts till gränsområdet. Så har
emellertid skett under de sista åren, och härigenom
har de ekonomiska förutsättningarna för denna
samköming väsentligt förbättrats.
Kraftbalansmässiga förutsättningar
Elförsörjningen såväl i Finland som i Sverige
baseras huvudsakligen på vattenkraft. En
närmare analys av produktionsapparatens
uppbyggnad i de båda länderna visar emellertid
att vissa olikheter föreligger, som kan utgöra
TEKN I SK TIDSKRIFT 1958 483
S Lalander
T Johansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
