Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 28 - Andras erfarenheter - Hur växtutrotningsmedel verkar, av SHl - Katodiskt skydd med zinkanoder, av U T-h - Epoxiföreningar som mjuknings- och stabiliseringsmedel, av SHl - Titans brännbarhet, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hur växtutrotningsmedel verkar
Man har funnit att växtutrotningsmedel verkar
genom att de hindrar bildning av vitaminen
pantotensyra, N-(<x, y-dihydroxi-,/3,
/?-dimetylbutyryl)-/?-ami-nopropionsyra, som är nödvändig för alla levande
organismers tillväxt och utveckling. Pantotensyran
syntetiseras i växterna av ett enzym som
åvägabringar en reaktion mellan pantoat (ett salt, av
oc, y-dihydroxi-/?, /S-dimetylsmörsyra) och
/?-amino-propionsyra (/?-alanin).
Växtutrotningsmedlet 2,2-diklorpropionsyra
(Dala-pon) och besläktade föreningar tar upp pantoatets
plats på enzymmolekylen, varigenom
vitaminsyntesen hindras. Man har nu vid US Department of
Agriculture framställt föreningar som delvis har
samma struktur som pantoatet samt en kloratom
som ersätter en hydroxylgrupp i pantoatet. Dessa
föreningar har visat sig vara lika dödliga gifter som
diklorpropionsyran (Chemical & Engineering News
19 jan. 1959 s. 38). SHl
Katodiskt skydd med zinkanoder
Zinkanoder, som används för katodiskt skydd av
järn och stål i vatten, måste ha mycket låg
järnhalt, annars kommer korrosionsprodukterna på
zinken att bilda ett tätande skikt med högt motstånd
som försämrar verksamheten (Tekn. T. 1957 s. 397).
U.S. Navy har tidigare satt övre gränsen till 14
mg/kg men har så småningom måst minska halten
till max 2 mg/kg trots stora leveranssvårigheter.
I Storbritannien har man gjort omfattande
undersökningar av föroreningarnas roll i zink avsedd för
katodiskt skydd. Man har funnit att
järnföroreningarna kan neutraliseras genom tillsats av aluminium
och kisel. De lämpliga halterna av aluminium är
0,5—1 %> och av kisel 0,25—0,5 »/o. Enbart
aluminium har en viss förbättrande verkan upp till 1 ’%,
men högre halter ökar självkorrosionen.
Prov med den nva legeringen har gjorts vid
hamnanläggningar i Storbritannien med mycket gott
resultat (Chemistry & Industry 24 okt. 1958 s. 1333).
UT-h
Epoxiföreningar som
mjuknings-och stabiliseringsmedel
Epoxiföreningar är nu den tredje av de i USA mest
använda grupperna av mjukningsmedel. I praktiken
använder man bara epoxifettsyraestrar (13 500 t
1957) och epoxiglycidvletrar. Epoxiföreningar har
en unik förmåga att stabilisera polyvinylklorid men
används också för stabilisering av klorerade
produkter av t.ex. gummi, paraffin, kolväten och
in-sektbekämpare samt för mjukning av t.ex.
poly-vinylacetat, etylcellulosa, Neoprene, syntetiskt
gummi och epoxiplaster.
Mjukningen och stabiliseringen står i direkt
relation till epoxiföreningens struktur och kan uppnås
var för sig eller i kombination.
Epoxidiglycidylet-rar är t.ex. goda stabiliseringsmedel men dåliga
mjukningsmedel; epoxifettsyraestrar är däremot
i allmänhet bra både som mjuknings- och
stabiliseringsmedel. Några epoxiföreningar är emellertid
goda mjukningsmedel men dåliga
stabiliseringsmedel.
En given epoxiförening kan även stabilisera i ett
fall men inte i ett annat. Epoxifettsyraestrar är t.ex.
i allmänhet goda mjuknings- och
stabiliseringsmedel för polyvinylklorid, men för polyvinylacetat är
de bara mjukningsmedel.
Epoxiföreningar används i regel som sekundära
mjukningsmedel i PVC, dvs. de ersätter 10—20 %
av det primära mjukningsmedlet. Det har blivit allt
vanligare att man inför några procent av en
epoxiförening i all PVC för att öka stabiliseringen till
liten kostnad; i allmänhet behövs bara hälften så
mycket epoxiförening som metalltvål för samma
resultat.
Som mjukningsmedel har epoxitriglycerider lågt
ångtryck, utmärkt resistens mot såpvatten och god
förmåga att väta pigment. Alkylepoxistearat har
som primära mjukningsmedel med adipat
likvärdiga lågtemperaturegenskaper. Vid hög
koncentration i PVC har i handeln tillgängliga
epoxiföreningar en viss tendens att förlora kombinerbarheten när
plasten belyses.
Polära polymerers och mjukningsmedels
kombi-nerbarhet beror på att den rätta typen polär grupp
är på lämpligt sätt fördelad längs
mjukningsme-delsmolekylen. Bara ett fåtal ämnen, bland dem
epoxiföreningarna uppfyller dessa villkor.
Alkylepoxistearat har som mjukningsmedel egenskaper,
liknande vanliga dialkylestrars av alifatiska
dikar-bonsyror. De är effektiva, och deras låga
viskositet gör dem lämpliga för plastisoler och
organo-soler.
Stabiliseringsmedel för PVC innehåller i regel
åtminstone en komponent som kan binda klorväte.
Enligt nyare undersökningar är detta visserligen
önskvärt men inte nödvändigt. Epoxigruppen kan
reagera med klorväte, men detta förklarar inte dess
stabiliseringsförmåga, då bindningen tycks vara
övergående.
Epoxiföreningar ökar PVC:s värmestabilitet vid
användning av stabiliseringsmedel, innehållande
kadmium- eller zinksalter, men har liten verkan
tillsammans med tenn- eller blystabilisatorer.
Kommersiellt tillgängliga epoxiföreningar och
barium-kadmiumstabilisatorer samverkar så att PVC:s
väderbeständighet blir 3—4 gånger så stor som vid
användning av de båda stabiliseringsmedlen vart
och ett för sig (F P Grenspan, R F Conyne &
N L Perry i Industrial & Engineering Chemistry
juni 1958 s. 861—862). SHl
Titans brännbarhet
Det är känt att titan i finfördelad form snabbt
oxideras (jfr Tekn. T. 1957 s. 443), men man har nu
funnit att massivt titan också kan oxideras mycket
snabbt under milda betingelser, om bara en färsk
metallyta blir tillgänglig för reaktionens
igångsättning. En titanventil i kontakt med en syrehaltig
vattenlösning har nämligen i Oak Bidge National
Laboratory delvis förstörts under normala
betingelser, och fenomenet har närmare studerats vid
Stanford Besearch Institute.
Under statiska betingelser, dvs. med gasen vilande
relativt metallen, kan massivt titan tändas spontant
i rent syre av minst 24,5 kp/cnr tryck, men bara
om en färsk titanyta uppstår t.ex. genom ett brott.
Vid utspädning av syret med helium eller en annan
gas (även vattenånga) stiger det för reaktionens
början erforderliga trycket och vid högst 35 °/o
syrehalt tänds titanet inte vid något tryck. Därför kan
titan aldrig ta eld och brinna i luft med normal
syrehalt.
Under dynamiska betingelser, t.ex. vid brott på ett
sprängbleck, kan titan också ta eld, och syrehalten
behöver i detta fall inte vara lika hög som när
gasen inte rör sig i förhållande till metallen. I en
ström av rent syre tänds sålunda titan vid bara
3,5 kp/cnr tryck. I detta liksom i föregående fall har
temperaturen ingen större betydelse vid 20—300°C.
När oxidationen väl satt i gång kan den fortsätta
TEKNISK TIDSKRIFT 716 7 29
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
