Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 29 - Storsprängning vid norsk gruva, av E R—s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fig. 1.
Vertikalskärning genom
malmzonen med
utbrutna skivor
mellan kvarsatta
bottnar.
Storsprängning
vid norsk gruva
622.235(481)
Gruvan Knaben II ligger i Fjotlands härad i
Vest-Agder ca 670 m över havet. Malmen, som
med en bredd av 20—40 m stryker i
nord-sydlig riktning ca 1 200 m, utgöres av
molyb-denglans i gnejsgranit. Sidostupningen är ca
35° åt öster. Malmens rikaste partier låg i
dagen. Som brytningsmetod valdes horisontal
skivstrossning med 6—8 m höga skivor och
5—7 m tjocka kvarsatta bottnar, så att varje
etage kom att omfatta ca 12,5 m (fig. 1).
Under kriget sköt tyskarna ner många
kvarsatta bottnar eller sköt hål i dem för snabb
utvinning av den begärliga molybdenmalmen.
Därför var igångsättningen av brytningen efter
kriget förenad med stora svårigheter. De kvar-
Referat av uppsats av P Sandberg & L Baumann i Teknisk
Ukeblad 1959 h. 9 s. 169—173.
stående bottnarna hade fria takytor av upptill
70 X 25 m3 utan stöd eller pelare. Att borra
och skjuta dem i småposter skulle medföra
stora risker för borrare och skjutare.
Om ett större ras inträffade, skulle detta
kunna slå sönder och knäcka bottnarna, och
man skulle erhålla en blandning av berg och
malm, som det ej skulle löna sig att ta reda på.
Därför måste man välja en brytning, som gick
ut på att borra och skjuta stora partier mellan
säkra begränsningslinjer så att man skulle
vara säker på att berget bakom och vid
sidorna om det utskjutna partiet skulle stå kvar
med god hållfasthet.
Den första storsalvan sköts 1957. Den var
beräknad att omfatta ca 2 500 m3. Efter
skjutningen rasade emellertid 5 000 m3 eller dubbelt så
mycket beroende på tvärgående släppor i
berget. För planläggningen av nästa salva måste
man finna en begränsningslinje, som var
parallell med det tvärgående släppsystemet.
Salvans storlek bestämdes av läget hos den första
pelarraden, som var någorlunda parallell med
släppsystemet samt häng och ligg. Den
beräknades uppgå till 17 500 m3 i en salva.
Då man önskade en god fragmentering
borrades hålen mycket tätt (fig. 2). Över hela
området borrades ståndare med undantag för ett
par hålrader, där man på grund av risk för
borrmaskinernas uppställning borrade 10—15°
sneda hål för att erhålla riktigt hålavstånd. Den
största hållängden var 16 m, det kortaste hålet
5 m och den genomsnittliga hållängden 8,5 m.
Borrstängerna hade 30 mm diameter och 3,2 m
längder med hylskopplingar. Borrkronorna
hade 50 mm diameter och var försedda med
hårdmetallskär. På grund av silikosfaran
användes vattenspolning. Försättningen valdes
till 1,4 och hålavståndet till 2,5 m. Borrhålens
längd valdes en meter kortare än bottnens
tjocklek.
Tidsstudier visade att borrutrustningen bäst
betjänades av två man. Arbetet sattes på
ackord, och man uppnådde en genomsnittlig
Fig. 2.
Borrplanen för 17 500
ms; t.v.
horisontalplan, t.h. tre
vertikalsnitt;
-övre
gränskanten till
dagbrottet, –-väggar, kvarsatta
pelare och
bottnar i första
etagen, –gräns
för salvan, o–-
lutande hål.
TEKNISK TIDSKRIFT 1959 7 29
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
