Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 35 - Bestämning av jordens form, av Arne Bjerhammar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bestämning
av jordens ferm
Professor Arne Bjerhammar, Stockholm
551.11
En väsentlig uppgift för geodesin har sedan
länge varit att bestämma jordens form och
allmänna storlek. Problemställningen kan
måhända förefalla något abstrakt, men den moderna
tekniken, satelliter och robotvapen har i hög
grad aktualiserat den geodetiska vetenskapen.
Även om de absoluta jorddimensionerna i de
flesta tekniska sammanhang endast har ett
perifert intresse, kan man ej bortse från, att
exakta positionsuppgifter på vår jord aldrig
kan ges, så länge jordens allmänna form och
storlek är obekanta.
Direkta observationer
Den första kända bestämningen av jordens
storlek utfördes av greken Eratostenes redan ett
par hundra år före Kristi födelse. Genom
noggranna observationer hade man konstaterat,
att solstrålarna vid en viss dag på året föll
lodrätt ned i en djup brunn i den lilla staden
Syene i sydligaste Egypten, medan samma dag
skuggan från obelisken i Alexandria visade, att
solhöjden här var lägre. Då man nu kände
avståndet mellan de båda mätpunkterna och
skillnaden i solhöjd, var det möjligt, att
beräkna längden av en jordradie, fig. 1. Man
förutsatte givetvis, att jorden kunde betraktas som
en sfär. Noggrannheten i den utförda bestäm-
Fig. i. Bestämning av jordradien enligt Eratostenes
r = d/oc där r är jordradien, cc zenitdistansen i
ra-dianer och d avståndet mellan mätpunkterna.
ningen blev förvånansvärt hög. Den av
Eratostenes bestämda jordradien blev efter
omräkning till vårt längdmått 6 420 km, vilket
som bekant nära överensstämmer med senare
tiders mätningar.
Under mer än ett årtusende framåt i tiden
accepterade man uppfattningen att jorden
kunde betraktas som en sfär. Det var först i och
med införandet av Kopernikus teorier, att
jorden roterar runt sin egen axel, som
förutsättningar skapades för en mera korrekt
uppfattning om formen på vår jord. På 1700-talet
kunde sålunda den franske matematikern Clairaut
beräkna ekvationen för den rotationsellipsoid,
som utgör jämviktsytan för jorden
« = ‡/ + /3
där
et är jordens avplattning, I centrifugalkraften
vid ekvatorn dividerad med tyngdkraften vid
ekvatorn och ß är skillnaden mellan
tyngdkraften vid ekvatorn och vid polen dividerad med
tyngdkraften vid ekvatorn.
Under 1800-talet och i början av 1900-talet
försökte man med hjälp av noggranna
gradmätningar av principiellt samma typ som
Eratostenes tidigare använt, bestämma
kröknings-radierna för olika delar av jordytan. Man
räknade då med att ur dessa resultat kunna
erhålla en entydig bestämning av jordellipsens stora
och lilla axel och därmed även avplattningen.
Snart fann man emellertid, att även
gradmätningar, som utförts på lika polhöjd, gav
skilj-aktliga resultat. Förklaringen härtill måste
tydligen sökas i det förhållandet, att lodlinjen ej
i varje punkt på jordytan sammanfaller med
den teoretiska normalen till en viss bestämd
ellipsoid. Efter hand som denna uppfattning
slog" igenom, blev det också uppenbart, att de
geodetiska huvudproblemen skulle bli oerhört
mycket svårare att lösa än man tidigare tänkt
sig.
Bland de metoder, som skulle kunna komma
i fråga för en bestämning av jordens form och
storlek, kunde man kanske i första hand tänka
sig ett polygontåg av längder samt horisontal-
TEKN1SK TIDSKRIFT 1 959 903
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
