Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 37 - Användning av gummi i kemisk industri, av Hans Palmgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
också sprickor genom spänningskorrosion vid
angrepp av t.ex. hypoklorit. En viss förbättring
kan man uppnå genom att använda ett mjukare
hårdgummi med lägre svavelhalt, varvid dock
något av kemikaliebeständigheten måste
uppoffras, eller genom att använda en
flerskikt-konstruktion med ett mjukare hårdgummiskikt
intill den vta, som skall beklädas, och ett
hårdare hårdgummiskikt utanpå.
Beklädnadsmaterialet bör kunna appliceras på
ett ekonomiskt sätt, och så att kraven på täthet
och vidhäftning kan innehållas.
Vid tillverkning av en beklädnad blandas först
gummiblandningen på vanligt vis, varefter den
kalandreras, dvs. plattas ut mellan valsar till
ett tunt skikt som spolas upp i rullar. Ett
antal sådana skikt dubbleras sedan, dvs. valsas
ihop, så att beklädnaden uppnår önskad
tjocklek. I regel vågar man inte kalandrera till den
slutliga tjockleken från början på grund av
risken för genomgående porer.
Därefter måste metallytan göras perfekt ren,
vanligen genom blästring och avfettning med
lösningsmedel. Någon kompromiss kan inte
tilllåtas i detta fall, utan sandblästringen eller
stål-blästringen måste drivas till den högsta graden
enligt IVA:s korrosionsnormer, dvs. enligt
beteckningen SA-3. I detta stadium måste
dessutom vassa kanter, svetspärlor och andra
ojämnheter slipas bort, varjämte man vid
om-klädnad av äldre föremål kanske blir tvungen
att utföra en del reparationer, så att
förutsättningarna för en perfekt beklädnad tryggas.
På metallytan anbringas först en grundfärg,
ovanpå denna en gummilösning, som har god
vidhäftning både till grundfärg och gummi,
och slutligen det kalandrerade gummit.
Grundfärgens sammansättning är en
fabrikshemlighet, i regel används fenolhartser, isocyanater
eller klorerade polymerer, t.ex. klorerat
naturgummi, hydroklorerat naturgummi eller
poly-kloropren. Med de vidhäftningsmedel, som
finnes tillgängliga i dag, erhålles en
vidhäftning av 15—50 kp/cm2, vilket innebär, att
gummit vid dragprov i regel brister innan det
släpper från metallytan.
Det är lättare att få god vidhäftning med
naturgummi, kloroprengummi eller nitrilgummi
än med butylgummi eller Hypalon. Den bästa
vidhäftningen erhålls på järn eller stål, men
även på aluminium blir vidhäftningen god.
Rostfritt stål ger acceptabel vidhäftning men ej
lika god som kolstål. Krom-nickelstål är bäst,
medan det däremot kan vara svårt att få
vidhäftning till stål, som innehåller molybden som
legeringsbeståndsdel. Till mässing med
Cu-Zn-förhållandet 70: 30 erhålles god vidhäftning,
medan däremot tenn som legeringsbeståndsdel
ger dålig vidhäftning. Till brons kan knappast
god vidhäftning erhållas med mindre att ett
skikt av mässing 70 : 30 läggs på.
För att god vidhäftning och täthet skall
erhållas, måste vidare stor omsorg läggas ned på
det hantverksmässiga utförandet av
beklädnaden. Sålunda måste gummit med stålrullar
rullas väl an mot underlaget, så att anliggning er-
hålles i varje punkt och inga luftinneslutningar
bildas. Skarvar måste skäras till och rullas ihop
med omsorg, så att inga svaga punkter erhålles.
Vid denna procedur har man god hjälp av
gummits plasticitet och goda fastklibbning till sig
självt och underlaget.
När beklädnaden är pålagd, skall gummit
vulkas. Härför används stora autoklaver, vilka
kan vara t.ex. för föremål upp till 5 m längd
ocli 3,4 m diameter eller 12,5 m längd och 1 m
diameter. I autoklaverna upphettas de beklädda
föremålen med ånga eller varmluft under tryck
till ca 150°C, varvid gummit vulkas på någon
timme och övergår från plastiskt till elastiskt
tillstånd. Större föremål, som ej går in i
autoklaverna, t.ex. stora behållare, fylls med vatten,
vilket värms genom införande av ånga.
Härvid kommer man ej upp till vanlig
vulk-temperatur utan kanske ej mera än 70—90°C,
och trycket blir ej högre än det hydrostatiska
trycket. Vulkningen tar därför flera dygn. För
att klara dessa betingelser måste speciella
gummikvaliteter användas. Ju större föremål man
ger sig på att bekläda, desto obekvämare ter det
sig att först transportera föremålen till en
gummifabrik för beklädnad för att sedan låta dem
gå tillbaka för montering, där de skall
användas, med allt vad detta kan innebära ifråga om
skador under hanteringen m.m.
En viss förenkling kan man uppnå genom att
tillverka stora föremål i sektioner eller genom
att utföra plåtarbetet på den ort där
gummifabriken är belägen. Ett tredje alternativ, som
alltmera börjar användas, är att utföra
beklädnadsarbetet på platsen där beklädnaden skall
användas. Detta är också den enda tänkbara
möjligheten för mycket stora föremål, t.ex.
stora behållare eller blektorn. Detta förfarande
har möjliggjorts genom de nyss nämnda nya
gummikvaliteterna, som kan vulkas vid låg
temperatur utan blåsbildning trots det låga
vulk-trycket.
Vid beklädnad med polyisobuten, som inte
vulkas, klistras de kalandrerade och
dubblerade plattorna med ett härdande specialklister,
varefter alla skarvar svetsas ihop med värme,
även det ett förfarande som kräver stor omsorg
för lyckligt resultat.
För att vid mycket stora beklädnadsarbeten
undvika vulkningsprocessen har man även
försökt använda pressvulkade plattor, vilka
ruggas på de ytor som skall klistras och därefter
klistras fast vid underlaget och till närliggande
plattor i skarvarna. Detta förfarande
förutsätter, alt skarvarna kan klistras så, att deras
kemikaliebeständighet blir lika bra som
beklädnadens. Dessutom kan det bara användas
på stora och plana ytor, eftersom det vulkade
gummit ju är elastiskt och därigenom svårligen
kan anpassas till ett krökt underlag. Metoden
har åtminstone i Sverige ej använts så mycket
att man kan uttala sig om dess
användbarhet.
Genom möjligheten att bekläda och vulka på
platsen har man även börjat intressera sig för
beklädnad av betongbehållare. Härvid måste
TEKNISK TIDSKRIFT 1959 9 65
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
