Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
återtog Lina, som tycktes hafva föresatt sig att ge hvar och en af sina
reskamrater ett litet prof af sin konstfärdighet. — »Men låt se —
hvad skall det bli? — jo, en neckros, det faller ju af sig sjelft!» —
»Hvarför just en neckros?» frågade kaptenen. — »För att den är
en bild af sjömannens lif; kastad omkring som den på villande
våg, —» — »Med afgrunden under sig, menar ni?» — »Ja, och
med himlen öfver sig, mot hvilken den aldrig tröttnar att se upp.»
Och Lina band de friska gröna bladen kring den snöhvita blomman;
»se der — nu är neckrosen färdig — vill ni ta den?» — »Det
vill jag, m:ll Wern, och tacka till, både för blomman och orden.»
»Och nu,» återtog Lina och vände sig till Fremmer, »är ordningen
kommen till er, och ni skall få den vackraste buketten, ty den skall bli
åt er fästmö.» — «Min fästmö, hur vet ni?» — »Åh, jag blef så glad när
jag upptäckte ringen.» — »Blef ni glad?» — »Ja, ty förlofvade unga
herrar äro alltid hyggligare än andra, mindre egenkära och icke på
långt när så inbilska, så man kan våga att prata så här obesväradt med
dem, utan att frukta, att de genast skola tro, att man blifvit förtjust
i dem.» — »Det är således en riktig merit i era ögon att vara
förlofvad?» — »Utan tvifvel; men nu måste ni också tala om för mig
både hvad er fästmö heter, hur hon ser ut, m. m., för att jag
skall kunna göra henne en passande bukett.» — »Detta är bra
mycket begärdt på en gång,» sade Fremmer leende; »jag har ju
icke en gång medgifvit, att jag har någon fästmö.» — »Åh, det är
icke värdt att neka,» sade Lina med en skälmsk blick, »bekänn
bara —» och hon höjde ett varnande finger, »har ni ert hjerta i
behåll?» Skrattande, men tillika rodnande, svarade Fremmer: — »det
får jag då tillstå, att har jag förlorat det, så har det åtminstone
skett helt nyss.» — »Nå ja, det är ju ej alltid sagdt, att det skall
vara ett gammalt tycke; jag visste nog jag hade rätt ändå. Men
hvad heter hon nu?»
»Kära hjertandes,» hviskade fru Berg och drog Lina varligt i
klädningsarmen, men Fremmer afbröt: »Hvad hon heter — ja, det
ska väl stå i ringen, förstås.» — »Ack, kan tänka!» utbrast Lina,
»nu går det inte an att profanera det älskade namnet med att
utsäga det för våra oinvigda öron, utan man skall läsa det i ringen!
Får man se ringen då, herr fästman?» — »Se der!» och Fremmer
räckte henne den släta guldringen. Lina förde den till ljuset och
läste — »L. W.» — så löjligt — det ser precis ut som Lina Wern!
Se bara, tante, nu kan jag riktigt föreställa mig hur min
förlofningsring kommer att se ut en gång.»
»Kära barn,» inföll åter fru Berg, men det tycktes höra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
