Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
275
ser ikke Anna uden Emerence, det lille snörte fornæmme barn,
hvorimod Edvard og Elna skildres mer enestående, mer ud af
sig selv, mindre ved omgivelser i livet, som kaster lys over dem. —
Lignende sammenstillinger kunde göres i andre henseender.
Man jævnføre således det åndløse selskabsliv, som det fræmstilles
i Fredrika Bremers »Bref öfver Stockholms soupéer», og således
som Wetterbergh maler det i »Sällskapslifvets behag»! I
almindelighed vil man finde, at den første har sin störste styrke i
at tegne mennesket, den anden derimod i at male Uvet, det
samlede hele. Medens hin mer går indenfra udad, går denne mer
udenfra indad. Man kunde måske (med lidt fare for at lade sig
dåre af et ordspils tit vildledende skær) sige, at Fredrika Bremer
bædst skildrer livet i mennesket og Wetterbergh bædst mennesket
i livet.
Til nærmere godtgörelse af denne påstand gennemgå man
således Fredrika Bremers første »teckning»: »Axel och Anna,
eller korrespondens mellan tvenne våningar. En liten roman i
biljetter»! Næsten overskriften alene er nok for at sige os, at
det er et sjælemaleri, som her oprulles for våre öjne; og i denne
»liten roman» finder vi også en mæsterlig skildring af alle de
indre hændelser, som de unge ælskendes hjærter kan have at
gennemgå uden nærmere hensyn til det ydre liv. Hvor ofte har
ikke lignende luftslotte været bygte som de, Aksel opfører! Han
skriver, at han har en lille gård tætved staden, »ganska liten
och knappast vard 300 riksdaler; men man kan allt för väl bo
der. Tak öfver hufvudet var allt, hvad våra förfäder fordrade,
då de byggde sina hyddor. Och hvad voro de icke för härligt
folk. Vi äro mindre och vi ha mer.» . . . »Ett litet hönshus . ..
Anna, jag förlåter dig ej, om du skrattar.
Anna till Axel.
Jag skrattar visst icke, bästa Axel.
Axel till Anna.
. . . Hand i hand genom lifvet vi vandra, och vid lifvets
slut, så ljuft i hvarandras armar vi dö! Men förlät, jag vill ej
uppröra dig, gråt ej min Anna!
Anna till Axel.
Jag gråter visst icke, bästa Axel!
Axel till Anna.
Våra kläder böra vara enkla, som vår föda och vårt hela
lif. Hvitklädd måste du vara; du är så lik en engel.» Selv
skal »de unga tu» udrette alt både inden- og udenfor huset; dog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
