Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.336
ning, torde förhållandet hafva varit annorlunda. Här måste
helt naturligt hos familjens qvinliga medlemmar uppstå en
förlamande känsla af andlig underlägsenhet, hvilkeu endast de af
naturen rikast utrustade förmådde afskaka, för att, såsom vi
sett, i olika riktningar söka näring och verksamhet för sina
andliga krafter. Flertalet stannade sannolikt vid en passiv
undergifvenhet för sitt öde, eller togo de sin ersättning i tomnia
tidsfördrif och dermed åtföljande lyx och lättsinne. Med eller
ntan skäl är det också alltid qvinnorna, som i sedolärarnes
skrifter och i förordningarne mot öfverflöd i mat och kläder
få bära största skulden för tidens förderf.
Då krigen upphörde återtogo naturligtvis de hemkomne
männen en stor del af de sysselsättningar på de stora godsen, soiu
i deras frånvaro ålegat qvinnorna, och dessa inskränktes mer
och mer till det inre hushållet. Den sjelfständighet i tanke och
handling, som förut utmärkt dem, slappades så småningom da
ingenting tog den i anspråk, och den passiva kar aktersriktningen
blef, såsom vi i det föregående antydt, allt mera förherrskande.
Man "nötte tiden bort", såsom Fru Brenner säger, "om ock ej
alltid med att nysta", sä dock med sysselsättningar, som
lemnade en stor del af de andliga krafterna i dvala.
Hos qvinnan af folket, blef denna dvala naturligtvis ännu
djupare. l)et mest i ögonen fällande och djupast rotade draget
i vår allmogeqvinnas skaplynne ännu i dag är den passiva
sjelfförsakelsen, det oreflekterade uppgifvandet af all egen
individualitet; och säkert misstaga vi oss icke om vi antaga att hon
i forna tider hade samma grundriktning. Det bestyrkes
dessutom, om ock blott i förbigående, af mången forntida författare.
Så omtalas buru, då bondfamiljen var ute på färdväg, hustrun
aldrig gick vid sidan af mannen utan ett par steg bakom
honom, likasom till erkännande af sin underlägsenhet, en sed
som ännu i dag i många landskap iakttages. Sjelfva de
benämningar, hvarmed mannen hedrades, intygade qvinnans
sjelfvilligt underordnade ställning. Bondhustrun sade icke ens som
adelsmannens hustru i gamla tider, "min husbonde", "min
herre", utan hon undertryckte belt och hållet allt eget, allt
personligt och sade: "Han", "han sjelfver" eller "tjelfven" såsom
det ännu brukas i aflägsnare landsbygder.
Sedlighetsbrott sägas länge hafva varit temligen sällsynta
bland allmogen och, hvad qvinnan beträffar, blifvit stämplade
med allmänt förakt. Så fick en brud som gjort sig skyldig till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
