Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•247
kring henne. Sympathiskt märkte hon sitt barns allvarliga stämning,
och en liflig anmärkning om den glada aftonen dog på hennes läppar.
Hon slöt henne närmare till sig.
Har någon sårat dig? frågade hon med qvinligt deltagande. Var
här ej en, som hade makt att komma ditt hjerta att klappa?
Dottren reste sig och en hög rodnad^ flög öfver hennes nyss så
bleka anlete; nästan med stränghet sade hon: Tala icke om sådant
nu! Ack, dessa känslor äro de enda man tror finnas i ett
qvinno-hjerta. Jag tänkte icke på någon menniskas ord, jag tänkte på Guds.
Nu är du lik din far, sade modren och såg på henne, som man
ser på ett kärt porträtt.
Ack, om denna likhet låge djupare, suckade flickan, om jag vore
som han!
Alldeles som ban kan du ej begära att vara, sade modren, du
har äfven litet af min natur. ITan hade sin umgängelse i himmelen,
ban var en prest, och hvar blick, hvar handling talade om ett högre
ursprung.
Hade han en stark känsla af sin svnd och af Guds nåd ?
Han var glad i Gud. Jordens sorger kunde ej störa hans frid.
Han sade. då jag klagade att jag vnr »öfvergifven» (förtviflad): »ej
öfvergifven utan undergifven». Jag blef det och allt klarnade.
Det ville jag också bli, sade dottren, men ingen falsk
resignation, intet offrande af hjertats heligaste begär åt verldens lumpna
fordringar. Har du känt detta vemod, som fattar mig ibland midt
uti glädjen? Liksom vid Belzazzars fest skrifver en osynlig hand
med eldsdrag evighetstankar, och längtan efter ett högre lif vaknar.
Ack, blott ett stilla, ödmjukt arbetslif, passande för masken till
psyche-fjärilen. Jag afundas diakonissorna.
En nästan komisk förskräckelse målade sig i den poetiska,
skön-hetsäl8kande modrens drag. Hon såg redan i sin lifliga fantasi sitt
kära barn i den stela, dystra drägten, blek och utvakad ibland sjuka
i en stor hemsk sal.
Nej, nu går du för långt, ropade hon, tror du att våt Herre
hatar skönheten och glädjen; är Han ej sjelfva källan dertill? Jag
säger som Ruckert:
Möge jeder still beglückt
Seine Freuden warten ;
Wenn die Rose selbst sich schmückt,
Schmiickt sie auch den Garten,
Och hon kysste en törnrosknopp i fönstret.
Det blef tyst en liten stund; slutligen återtog modren: »Ar ditt
lif tomt? Ar det dig ej nog att vara min glädje och alla dina
vänners förtrogna?»
Hon for med handen smekande öfver dotterns kind, den var våt.
Dottern kysste den smekande handen, men lutade ned sitt hufvud och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
