Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Järnhanteringen av överingenjör Harald Almqvist - Malmernas behandling före smältningen - Tackjärnstillverkning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JÄRNHAN T ERINGE N 69
Med malmanrikningens uppkomst i slutet av förra århundradet fram-
tvangs metoder för sligens beredning i och för tillgodogörande i masugns-
processen. Dessa s. k. briketterings- eller sintringsmetoder äro uttömmande
behandlade i ett annat avsnitt i denna festskrift.
TACKJÄRNSTILLVERKNING
./\r 1875 var Sveriges förbrukning av järnmalm ungefär 755.000 ton av
en totalbrytning av 775.000 ton. Är 1917 var årsförbrukningen av malm
inom landet c :a 1.300.000 ton av en årsbrytning uppgående till omkring
0,500.000 ton. Den årliga tackjärnsproduktionen har något så när jämnt stigit
från c:a 350.000 ton år 1875 t* 11 c :a 830.000 ton år 1917, vilket är det sista
året med normal produktion före den oerhörda nedgång i järnproduktionen,
som inträdde efter världskrigets slut; en kris, som järnhanteringen ännu
kämpar med.
Angående förändringar i masugnarnas konstruktion så är det mest fram-
trädande draget ökning av ugnarnes volym och höjd, särskilt större dia-
meter på stället, samt diverse detaljförbättringar såsom fribärande och
tunnare pipmur, lätt åtkomligt ställe, förbättrade tättställningar, införande
av slutna uppsättningsmål för masugnsgasens tillvaratagande, effektivare
vattenkylning m. m. De flesta masugnarna vid 1870-talets början voro små
och gammalmodiga med en genomsnittsproduktion av 9 ton pr dygn. Dock
funnos goda undantag. Ett gott exempel på en i mitten av 1870-talet vid
några större bruk använd masugnstyp erbjuder fig. 2, som visar Långs-
hyttans masugn från denna tid. Höjden var 15 meter, antalet formor 3
st. samt dygnsproduktionen c :a 15 ton. Omkring år 1875 började dock
många nya masugnar byggas, vilka erhöllo något högre pipor, tunnare mu-
rar och friare ställen samt 4 st. formor, såsom vid Sandviken, Domnarfvet,
Xykroppa, Hagfors, Finshyttan, Söderfors m. fl. Initiativet till dessa
konstruktioner hade givits av Brukspatron G. F. Göransson, som under
resor i England tagit kännedom om därvarande utföringsformer.
Under de två sista decennierna hava en hel del moderna masugnsanlägg-
: ringar utförts såsom vid Spännarhyttan, Fagersta, Gimo, Forsbacka, Jäd-
raås, Ljusne, Tobo, Wikmanshyttan m. fl. En representativ typ för dessa
nyanläggningar är fig. 3, som visar Fagerstas masugnar, anlagda 1913 —
1 915. Deras höjd är 18 meter. Antalet formor är 6 st. och dygnsproduktio-
nen 34 — 35 ton. Ett mycket förtjänstfullt arbete på tillkomsten av dessa
nykonstruktioner såväl som på modern svensk masugnsbyggnad över huvud
taget har nedlagts av Professor J. A. Le f fler.
Varmapparaternas konstruktion har i princip bibehållit sig, ehuru en del
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
