Den bergsträckning, som man gifvit namnet Dalfjället, och som, efter sin utgrening från Norska fjällen, skiljer Fahlu län från Karlstads; densamma ingår i Örebro läns nordligaste hörn vid gränserna till Dalarne och Wermland, och fortlöper i flera, mestadels jemnsidigt gående, men af tvärdalar ofta söndersplittrade grenar, utefter vestra gränsen, söder ut ända till sydvestligaste hörnet mot Westergötland. De vestligaste grenarne, närmast Wermland, bilda hufvudsakligen de så kallade Helleforss, Grythytte och Karlskoga bergslager, eller socknarne af samma namn, samt Bjurkärn. De förete enskildta höjdsträckningar af temligen betydligt omfång, och toppar af mera än 1000 fots höjd öfver hafvet, eller 5 till 600 öfver ortens vattenytor, såsom Saxeknut (1175 fot), nära Wermlands gräns, en nordligare vid sjön Örlingen (1286 f.), och tvenne östligare, Lillhöjden och Björkhöjden (båda 1139 f.); andra längre norrut belägna toppar torde vara ännu högre. Men i allmänhet hafva dessa berg mera utsträckning än höjd: de äro, likasom Nordens flesta berg, rundade eller afplattade ofvantill, rika på kärr och moras, på skog, och ännu mera på oländig fjällmark. Deras höjd aftager söder ut, går i södra hälften af Grythytte socken sällan öfver 800 fot, eller 300 öfver sjöarnes yta, och i Karlskoga ej gerna öfver 4 till 500 fot, eller 1 till 200 öfver sjöarne.
Vattnen från dessa bergs höjder gå mestadels söder ut, och utgöra östligaste delen af Wenerns bassin. Det förnämsta vattendraget är Svart-elfvens, som från Wermlands och Dalarnes gränser ingår i länets nordvestligaste hörn. Den bildar i sitt lopp en mängd långsmala sjöar, hvaribland Örlingen har vid Helleforss bruk 617 fots höjd, och utgår längre ned i Torrwarpen (585 f. h.). I samma sjö utfalla: Saxån, från den vestligare Saxen vid Wermlands gräns; och genom de nordligare sjöarne Norr- och Söder-Elgen (607 f.) samt Halftron, Säf-, längst ned Grythytte-elfven, med dess östligare biflöde, Mångs-elfven, från Mången (708 f.). Torrwarpen utfaller i Halfvars-Noren (550 f.), som från öster upptager Greckensjöarnes (586 f.), Stora Malens och Lundsfjärdens vatten; och hvarifrån Svart-elfven fortgår, alltjemnt åt sydost och söder genom Skärjen, Karlsdalssjöarne m. fl., till Möckeln (303 f.). Nära sitt utlopp mottager den från öster Elgsims-ån från en sjö af samma namn. I Möckeln utfaller ock, från vester, Tims-elfven, som kommer från en mängd sjöar i sydöstra Wermland, och inom Örebro län bildar de nästan jemnhöga Ulfwettern, Fröwettern och Alkwettern (379 f.); den upptager derpå Ked-ån och Trösan, båda från norr, och utfaller i Möckelns nordvestra hörn, nära Svart-elfvens utlopp. På östra sidan inflyter den mindre betydliga Wal-ån från Kermen, Noren och Wåtsjön. Möckelns vatten utgjuter sig, genom en trång dal, mellan Nerikes och Wermlands skogiga sandåsar, i sydlig rigtning, under namn af Let-elfven, i sjön Skagern (232 f.), som utom länets gräns genom Gullspångs-elfven utfaller i Wenern. -- Hela Svart-elfvens dalgång inom länet har ungefär 500 fots sänkning på 10 mils längd; dess form är som länets, oval, men den utgår slutligen i en långsmal spets.
Mindre betydande vattendrag, såsom Warnans och Wismans, gå från Karlskogas höjder omedelbart till Wenern, i sydvestlig rigtning. Ansenligare äro de bidrag, som Helleforss- och Grythytte-bergen gifva åt det östra, Mälarens vattensystem.
Öster om de nämda bergslagerna ligga nemligen fem andra, som höra till detta län, Hjulsjö, Nora, Nya Kopparberg, Lindesbergs och Ramsbergs, omfattande Hjulsjö, Jernboås, Nora, Ljusnarsbergs, Lindesbergs och Ramsbergs socknar; alla uppfyllda af en mängd mera eller mindre sammanhängande bergssträckningar, som gå dels i sydostlig, dels i sydlig rigtning. De äro, i de öfverst belägna trakterna, mera koncentrerade än de vestligare, och höja sig omkring 1000 till 1200 fot öfver hafvet, 4 till 500 öfver sjöarnes yta: såsom Örtjernsberget och Rundbergen (1200 f.) i Ljusnarsbergs socken, Röberg (1290) i Hjulsjö. I söder och sydost aftager bergens höjd; den går dock ännu i Jernboås öfver 800 fot, i Nora öfver 600, i Lindesberg och Ramsberg mellan 600 och 900. Söder om Nora och dess slutligen blott 270 fot höga dalgång resa sig åter höjder af 600 fot och mera; de sammanhänga här med de s. k. Kihlsbergen, hvarom längre fram. Södra delen af Lindesbergs och Ramsbergs socknar öfvergår deremot till allt lägre och sumpigare skogstrakter, och slutligen till en blott af kullar afbruten bassin, som sträcker sig till Mälarens vestra hörn, inom Westerås län, och hvartill här hörer Fellingsbro härad, eller Erwalla, Näsby och Fellingsbro socknar.
Till Mälaren flyta alla nu sednast nämda bergstrakters vatten, sedan de förenat sig till ett vattendrag, den i sitt nedersta lopp s. k. Arboga-ån. Denna har tvenne hufvudgrenar, en nordvestlig, en nordlig. Den förra uppkommer från Gränsjön (700 f. h.) inom Helleforss socken, går genom Hjulsjön, Grängen (660 f.) och Sången, under namn af Rast-elfven, till Fåsjön (295 f.), der den upptager flera armar, hvaribland en från Usken (319 f.) i öster. Den går vidare till Norasjön (270 f.), der ett mindre vattendrag möter, från vester, från Elflången, Wikern (409 f.) och Åsbosjön (347 f.), med en nordlig gren från Bälsjön (566 f.). Från Norasjön går elfven åt öster och söder, under namn af Järle- och Dylta-ån, till sjön Wäringen (109 f.), der den nordliga hufvudgrenen möter. -- Denna bildas af trenne betydliga vattendrag, Nitt-, Hörks- och Högforss-elfvarne, alla kommande från Dalarnes gräns. Nitt-elfven upptager en vestlig gren från Silken (838 f.), i Helleforss, går genom Ljusnaren (518 f.), der Salbosjöns vatten möter, äfven från vester, och vidare åt sydost till Norrsjön (468 f.), der den förenar sig med Hörks-elfven. Denna kommer från Norra Hörken (851 f.) vid Örtjernsbergets fot, och går först söder ut till Björksjön (547 f.), der Högforss-elfven möter från Södra Hörken (853 f.) i nordost. Hörks-elfvens fortsatta väg till Norrsjön går i sydostlig rigtning. Alla de förenade flodernas vatten går vidare söder ut genom Södersjön, der andra mindre åar möta, och under namn af Stor-ån till Roswalen (211 f.) i Lindesbergs socken, samt genom Lindesjön och andra mindre, i hvilka den mottager smärre tillopp från flera håll, tills den under namn af Wedewågs-ån utfaller i Wäringens norra vik. Denna sjö utgjuter sig slutligen genom Opboga-, längre ned Arboga-ån, hvilken från norr förstärkes af trenne mindre: Sverkersta-ån från Glien (368 f.) och Mogen-sjöarne; Essinge-å, med tillopp af Finnåkers-ån från Iresjön, Oppåsen och Finnåkersjön; samt Schedwi-ån från en sjö af samma namn inom Westerås län. -- Tvenne mindre vattendrag i norr, Djurlångens, samt Klotens, Korsslångens och Långvattnets gå omedelbart nordvest ut till Dalarne och Westerås län. -- Vid Järle-ån, Linde- och Mogen-sjöarne slutar den egentliga bergstrakten, vid Wedevågs- och Finnåkers-sjöarne den nedra skog- och kärrfyllda afsatsen, och länets nordligaste slättbyggd vidtager. I den öfra bergstrakten sänka sig dalgångarne 6 till 700 fot på 5 till 6 mil, på den nedra afsatsen ungefär 100 fot på 2 mil, på slättbyggden lika mycket på tre till fyra mil.
Alla de hittills nämda bergstrakterna hafva det gemensamt, att deras höjder, särdeles de norra mera ansenliga, hafva hufvudsakligen långsträckt form utefter vattendragen, och långsluttande planer åt norr, brantare afsatser åt öfriga håll; förhållandet är mestadels motsatt vid länets sydliga berg, inom det egentliga Nerike, hvilka ock antaga en mera oregelbunden skepnad, ligga mera spridda, och lemna rum för bredare dalar. Undantag göra i viss mån Kihlsbergen, hvilka bilda ett slags nedersta terrass för bergslagen, och en öfvergång till landslagen. Deras östligaste, minst höga utskott, Käglan, som utgör Dylta-åns, Wäringens och Opboga-åns södra strand, är i början föga högt, men blir ansenligare vid Wäringen, och stupar brant mot denna, men mera långsluttande mot Hjelmaren; och bildar norra delen af dess bassin, Glanshammars härad, eller Ringkarleby, Glanshammars, Lillkyrka, Ödeby och Götlunda socknar; ett dels skogigt och kärrigt, ofta oländigt, dels sandigt eller stenbundet, dels slätt och bördigt land, temligen likt det dermed i öster sammanhängande Rekarne i Nyköpings län.
De egentliga Kihlsbergen sträcka sig i en slags båge åt sydvest till Möckelns, Letelfvens och Skagerns östra stränder, och bilda Lekebergslagen, eller nordvestliga delar af Kihls, Tysslinge, Winteråsa, Hidinge, Knista, Qvisbro och Nysunds socknar. Dessa berg äro öfverhufvud en till två mil breda, vilda och oländiga, söndersplittrade af oregelbundna dalgångar, sakta sluttande åt nordvest till Svartelfvens, men brant mot slätten i sydost, med smala terrasser af sammanlagdt 4 till 500 fots böjd och med starkt lutande vattendrag. I sydost om Möckeln utplattas de allt mera, till föga mera än 300 fots höjd, öfvergå till en dels kärrfyld, dels sandig, oftast skogig landthöjd, tills de vid Westergötlands gräns åter uppskjuta i den högre, och ej mindre oländiga Tiweden.
Tiweden, hvars högsta del kallas Getryggen, och dess östliga fortsättning på andra sidan om Wettern, Tylöskogen, utgörande gränsen mot Wester- och Östergötland, hinna inom Nerikes län en höjd af omkring 500 fot, med dalgångar af mera än 400 fot öfver hafvet. De bilda Nerikesslättens södra omfattning, likasom Kihlsbergen den nordvestra, och Käglan den norra. Men denna stora bassin af fem mils bredd delas åter i fyra, genom en från Tiweden utgående och i flera grenar fördelad ås. Den tager sin början i länets sydvestra hörn, går åt nordost, och delar sig vid Wiby-sjön i tvenne, en nordlig och en östlig. Den förra, nästan blott uppstickande i låga skogsmoar, gör en båge mot norr, och blir först söder om Örebro af någon betydenhet, särdeles åt öster vid Hjelmaren, mot hvilken den stupar brantare än mot söder. Den andra höjdsträckningen delar sig åter, vid sjön Tisaren, i tvenne armar, hvaraf den nordligare fortgår öster ut, tills den vid öfvergången till Södermanland äfven träffar Hjelmarens södra strand; den sydliga grenen går ock öster ut, och derpå sydost, tills den, inemot gränsen af Östergötland, sammanhänger med Tyleskogens nordliga utskott. Äfven dessa båda höjdsträckningar hafva i allmänhet en brant lutning mot norr, men sakta och vidsträckt mot söder.
Af de sålunda bildade bassiner höra tvenne till Hjelmarens vattensystem, en till Nyköpings-åns i länet af samma namn, och en, egentligen söndersplittrad i många, hör dels till Wetterns, dels till Finspångs-elfvens i Linköpings län. I Hjelmaren utfaller nordligast Trosa- eller Svart-ån. Denna upprinner i skogstrakterna söder om Möckeln, och går söder ut genom Ölen (335 f. h.), Stora Björken (314 f.) och Lilla Björken, till Toften (252 f.). I sistnämda af skogsmark och moras omgifna sjö tillstöter Svartån från Bodarnesjön (358 f.), med dess gren Laxån från Östra och Westra Laxsjöarne (427 och 412 f.), alla i söder på Tiweden. Derefter går Svartån norr ut genom Teen (220 f.), der Stafån möter, äfven från söder; och vidare dels ostligt, dels nordostligt, genom Skagershultsmåssen och andra kärr, mottager ett sydligt tillopp från Trystorp-sjön, och flera nordliga, från Multen, Fränsjön, Leken och Ömningen, alla på Kihlsbergen, samt går förbi södra ändan af Tysslingen (130 f.), från hvilken den mottager Gräfve-ån, och genom Örebro stad, till Hjelmaren (79 f.). Längst ned infalla några åar från Lången och andra sjöar på Kihlsbergen och Käglan. Under åns mellersta lopp, från Teen till Tysslingen, begränsas dalgången i nordvest af de branta Kihlsbergen, dock så att mellan dessa och ån ligga en mängd måssar, bildade eller genomflutna af deras vattendrag; på sydöstra sidan saknas ej heller sidländta eller skogslupna trakter, omvexlande med sandåsar och bördiga slättmarker. Dylik omvexling följer ock åns nedersta lopp från Tysslingen till Hjelmaren. Hela dalen har en sänkning af 250 fot på ungefär 8 mil. Den omfattar delar af Sundbo och Grimstens härader, samt Edsbergs och nästan hela Örebro härad, eller delar af Askersunds och Wiby socknar, samt Bodarne, Skagershult, Tångeråsa, Qvisbro, Edsberg, Knista, Hidinge, Winteråsa, Tysslinge, Kihl, Axberg, Gräfve, Eker, Hofsta, Längbro, Ånnesta och Almby.
Den andra, sydligare delen af Hjelmarens bassin utgöres af Telge-åns dalgång. Denna å uppkommer i sydvest om Wibysjön (182 f. h.), går igenom denna samt Skarbysjön, och vidare norr ut, under namn af Wiaån, genom Öja måsse, mottager ett mindre tillopp från söder, vänder sig derpå åt öster under namn af Täby-ån, går ut i Ekeby måsse och Mosjön (114 f.), der den åter mottager ett biflöde från söder, heter derpå Attersta-ån till Fornskinns-måssen samt Westra och Östra Qvismaren (82 f.), och faller slutligen, under namn af Telge-ån, genom Fårmåssen ut i Hjelmaren. Den har föga öfver 100 fots sänkning på 5 mils väg, och i sitt nedersta lopp från Qvismaren blott 2 fot på en mil, hvilket förklarar den mängd af kärr, som den bildar. Dess aflägsnare omgifningar äro mestadels bördiga slätter, omvexlande med sandåsar och högst obetydlig skog. Denna dalgång omfattar delar af Grimstens, Hardemo, Örebro, Kumla, Skyllersta och Askers härader, eller Wiby, Hackvads, Kräcklinge, Hardemo, Täby, Mosjö, Kumla, Halsbergs, Gällersta, Ekeby, Norrbyås, Stora Mällösa, Skyllersta, Askers och Lännäs socknar, antingen hela eller delvis.
De två nu sist nämda dalgångarne utgöra det egentliga Neder-rike, eller Nerikes lågland, den lägst belägna bygd af något betydligt omfång, som Sverige har att uppvisa så långt in ifrån hafvet. Den tredje bassinen inom landskapet, Nyköpingsåns, är betydligt mera högländt. Denna å uppkommer från Dofre- och Tybo-sjöarne med flera på den omkring 400 fot höga Lerbäcks-mon, genomflyter Tisaren (340 f.), går med fortsatt östlig rigtning, under namn af Svennevads-ån, till Sottern, heter derefter Brefvens- eller Wingåkers-ån, och går i sjön Ölången in i Nyköpings län. Hit höra delar af Kumla, Skyllersta och Askers härader, eller af Lerbäcks, Halsbergs, Skyllersta, Svennevads, Askers och Lännäs socknar; i allmänhet en trång, högländt och skogig bygd, mest afplattad i midten och öster ut.
Länets sydligaste del är åter en bergstrakt, ehuru ej att jemnfora med de nordliga. Den är genomskuren af en mängd höjdsträckningar från olika håll, utskott af Tisarasdalens södra gränshöjder å ena sidan, och af Tiweden och Tylöskogen å den andra, och således äfven af en mängd vattendrag. Längst i sydvest utfalla dessa, från Asplången-sjöarne och andra, på Wetterns nordvestra strand; i samma sjös nordligaste vik, Alsen, utfaller Örgaggens vatten, samt Antens (383 f.) och Wikens; i Kärrviken utfaller en å från Skirn-, Fogel- och Östersjöarne (365 f.), samt Åmlången (313 f.), alla i norr, med tillopp från Hisjön och Multen i öster, och Trehörningen i sydost, i en trakt af mera än 500 fots höjd. Wettern ligger sjelf 297 fot öfver hafvet. -- Längre i öster går ett månggrenigt vattendrag, från Långsjön, Örgafveln, Storsjön, Gryten, m. fl., under namn af Emma-ström, till Östergötland, och har ännu vid gränsen o. 300 fots höjd. I jemnbredd dermed, åt öster och sydost, går Haddebo-ån från Hjerta- och Östersjöarne (377 f.) till Afvern, der den kommer inom Östergötlands gräns. Dessa bergstrakter omfatta gemensamt delar af Sundbo, Kumla och Skyllersta härader, eller Askersunds, Hammars, Lerbäcks, Svennevads och Boo socknar, hela eller delvis. De tre förstnämda socknarne höra till Lerbäcks bergslag.
Nästan i rät vinkel mot de höjdsträckningar, som dela länets slätter i flera bassiner, gå, i likhet med hvad som är förhållandet i de öfriga provinserna, som slutta mot Östersjön, flera sand- och grus-åsar från norr till söder. De kunna kanske betraktas såsom de norra egentliga bergens sydliga, förvittrade utskott, eller såsom uppsvallningar af Östersjöns böljor, från tider af högre vattenstånd och af våldsamma revolutioner i naturen. Den östligaste börjar i sydöstra sluttningen af Ramsbergs bergslag, går genom Fellingsbro härad, afskäres af Arboga-ån, framstår nedanför Käglan under namn af Lungersås, genomstryker Hjelmaren, der den uppskjuter i Winön, och med en vestligare gren i Björkön och Göksholmen, samt fortsätter genom Askers härad söder ut till Östergötland. Något vestligare går en dylik ås från Lindes bergslag utefter Wedevågs-ån till Wäringen, uppskjuter der i Ödeby-ön, går nedanför Käglan i flera grenar genom Glanshammarstrakten till Hjelmaren, bildar Essön, och fortsätter genom Askers och Skyllersta härader till Östergötland. Från nordöstra ändan af Kihlsbergen stryker en tredje sandås genom Örebro härad, der den afbrytes af Svart-ån, vidare utefter Mosjöns vestra strand, genom Kumla härad, och uppträder söder om dess bergshöjder, i Lerbäcks-mon. En gren går vester om Tysslingesjön, och med flera afbrott, samt i flera särskildta utgreningar, genom Edsbergs, Grimstens och Hardemo härader, till nämda mo. En fjerde ås går från Wermlands gräns mot Grythytte bergslag, i bredd med Svartelfdalens höjdsträckningar, hufvudsakligen utefter Trösans lopp, och dels följer, dels genomstryker Möckeln, samt utgör derpå, utom länet, Letelfvens vestra strand.
Af ofvanstående visar sig, att Örebro län egentligen består af tvenne, öfvergångarne oaktadt, temligen tydligt åtskiljda delar: bergslagerna i norr, vester och söder, och slättlandet i midten; de förra uppfyllda af berg och skog, sjöar och måssar, den sednare omvexlande med lägre höjder, sandåsar, träsk och bördiga slätter. I Bjurkärns socken upptaga sjöarne ungefär en tredjedel af hela arealen, i Grythytte nära en fjerdedel. Kärren upptaga åtminstone 5 qvadratmil af hela länet; berg, skog och utmark beräknas 1), kanske för högt, till 57, äng och beteshagar föga öfver tre, och åker föga öfver två qvadratmil, hvaraf naturligtvis minsta delen faller på bergslagens lott. Ungefär 1/19 af länet torde ligga mera än 800 fot öfver hafvet, nära hälften mellan 3 och 500, och hälften mindre än 300 fot högt. Dertill kommer olikheten i jordmån, i följd af berg- och jordarternas olikhet. Vi låna från en i ämnet hemmastadd man följande grunddrag af länets geologi 2).
1) Af Forssell.
2) Nästföljande grunddrag af länets geologi, författade af Bergmästaren C.O. Troilius äro förut införda i "Topografiska och Statistiska Uppgifter om Örebro Län", och upptagas här åter, oförändrade, med alla vederbörandes samtycke.
