Fisket är för en stor del af länet en ganska betydande näring, för en del orter den vigtigaste af alla, dock egentligen blott Saltsjöfisket. Gräsö och Singö socknar, samt skärgården af Börstil, söka i detta det väsendtligaste lefnads-uppehället, i något mindre mån äfven Wäddö, Wätö, Rådmansö, Blidö, delar af Åkers och Danderyds skeppslagers socknar, samt Wermdö pastorat, mindre åter Södertörns kust och skärgård. Saltsjöfisket bedrifves mestadels medelst notar eller skötar i trånga eller grunda vatten; mindre vanligt är så kalladt djupfiske, såsom förenadt med mera kostnad och möda. Vigtigast är strömmingsfisket, i de nordligaste orterna, der det ock bäst bibehållit sig, och gifver omkring 1,200 tunnor insaltad vara årligen; längre i söder har det märkbart aftagit, till stor saknad för allmogen, som ej i skären har tillräcklig bergning af åkerbruket. Äfven idkas s. k. fjällfiske både vinter och sommar, också mest i de nordligaste orterna. En vigtig afsättningsort för fiskvarorna finnes vid Skärsta i Edboviken, der de vid tvenne årliga marknader utbytas mot spannemål från de inre bygderna. Andra dylika bytesplatser äro vid Åkersån och vid Edsberg i Sollentuna; och utom länet belägna, men för detsamma af vigt, vid Skefthammar, Flötsund och Örsundsbro, alla i Upsala län, samt städerna vid Mälarens alla stränder. Sjelfva Mälar-fisket är blott att betrakta såsom en binäring, dock för en del orter ej utan vigt, i anseende till den lätta afsättningen på hufvudstaden, dit fisken mestadels föres lefvande i sumpar.
Skälfångst förekommer utefter hela skärgården, betydligast i den
norra, men öfverallt i aftagande. Annan Jagt är såsom näring utan all
vigt; hvad som till rofdjurs utödande företages, sker emellertid mest
på enskildt väg, men
för utsatta allmänna premier; sådana utdelades under åren 1843-47
för 77 vargar och 120 lodjur.
