Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9, 1915 - Carleson, C. N.: Världskriget och världsfreden. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kratern a ha blivit mycket
försiktiga” erinrar undertecknad
om numera franske krigsentusiasten
Hervés förebråelser mot tyskarna, på
internationella kongressen i Stuttgart,
där han apostroferade dem som
patriotiska militarister.
En rasnationalism i sin högsta potens
företrädes av Frymann. Hos honom är
det ej längre fråga om att stå rustad mot
anfall, utan, dårad av krigsmaskinens
fulländning, förordar han brutalt
nedbrytande av alla inre hinder för att f å
kriget: alltså statskupp, ny socialistlag,
allmänna rösträttens avskaffande, kamp
mot judar, polacker och elsassare och
vänskap med England på villkor att
Tyskland får fria händer att krossa
Frankrike! Sådana konturer har
vissa tyska kretsars kulturbegrepp. I
samklang med den underbara satsen, att
”all kultur utgår från germaner” står
även uttalandet, att ”blott den stat
kan göra gällande rätten (sic) till
självständighet, som kan tilltvinga sig
den med svärdet i hand.” Och
slutligen: ”Rätten är ett kraftbegrepp” (sic);
”när det gäller staten, får man ej fråga
efter medlens renhet.” För de s m å
folken kan det sannerligen vara nyttigt
att få kännedom om, att dylika, för dem
ej minst hotfulla åskådningar torgförts
i Tyskland kort före krigsutbrottet. Och
man kan vara övertygad om, att
Frymann och hans meningsfränder tänka
om Skandinavien ungefär så som de
betrakta Balkanfolken: de betecknas ju
nämligen som ”de subger manska
folken på Balkan” d. v. s. blivande a
n-nexnationer åt Tyskland!
Det ligger i sakens natur, att förf. vid
sin granskning av dokumenten gång på
gång nödgas taga hr Steffens ensidiga
och vilseledande metoder under
behandling. Så t. ex. påvisar han, hur denne
förbigår den tyska krigshysterien
för att endast tala om den engelska. Det
erinrar ju livligt om våra ”aktivisters”
metod att blunda för Germanias
krigfö-ringssynder, men hojta om Englands.
Vidare påpekas hr Steffens oredliga,
so-fistiska frågeställning: Varför har
Ryssland framkallat kriget? precis
som om det vore någonting aprioriskt
givet att Ryssland ensamt bär skulden
för krigsutbrottet. Det är ju
fullkomligt riktigt att en dylik fråga bör
föregås av en undersökning o m Ryssland
framkallat kriget.
Blodtörsten i tysk krigspoesi,
varpå förf. anför hårresande exempel,
övergår allt vad i den vägen presterats
på andra håll. Men sedan man tagit
del av dessa veritabla
kannibal-dikter, förslår också envar, hur
office-rarnes och soldaternas härjningar och
plundringar i Belgien kunnat äga rum.
En med dylik mordpoesi infekterad
folkanda kan icke sätta andra frukter. I
grvmhetskören instämma, även de mest
lysande författare, och märkligt är, att
föremålet för deras hat är ytterst
sällan det tsaristiska Ryssland, men
däremot så mycket oftare England,
varifrån tyskarna hämtat så många rön
och uppslag för sin industriella
utveckling. ”Frände är frände värst” — ej
minst i affärer! Där råder ett länge
uppammat hat, som arbetarpressen i
det längsta sökte dämpa, men slutligen
nog starkt för att låta t. ex. den eljes med
sin objektivitet koketterande Sombart
helt frankt påstå, att det är b ar a
England, som för krig för ”kommersialism,
merkantilism och kapitalism”. Men
svårt är att förstå, varför Steffen läg-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
