Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3-4, juni 1925 - Fried, Leon: Kristendomens uppkomst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRISTENDOMENS UPPKOMST
211
Judehatet är lika gammalt som judarnas historia, om vi till
antisemitismen räkna den fiendskap, judarna i forntiden haft att utstå
från grannar och förtryckare. Men det stora skedet i
antisemitismens historia börjar med den nya tideräkningen, med kristendomen.
Nu födes det religiösa hatet mot judarna, och man måste säga, att
det är historiens underliga ironi (och historien är ofta ironisk), att
de kristna, vars lära framgått ur judendomens sköte, vända sig mot
sina egna lärofäder, judarna. Voltaire skrev en gång: "När jag
ser kristna skymfa judar, är det mig, som såge jag barn slå sina
fäder". Och detta våldsamma judehat, som satt de mörkaste fläckar
på mänsklighetens historia, går tillbaka till Nya testamentet,
evangelierna, som skulle bringa människorna kärlekens budskap. Förvisso
har Nya testamentet uträttat mycket gott, det har ju lagt grunden
till västerlandets kristna kultur, men det har trots detta inte kunnat
lära sina bekännare att älska sin nästa och ännu mindre att älska
sin fiende. På evangeliernas skildringar ha de kristna byggt sin
uppfattning om judarna till den dag, som är. Ej underligt då, att
judarna alltid i världens ögon tett sig som Nya testamentets
fariséer och fariséerna så, som de avporträtterats i Nya testamentet,
särskilt Mattei evangelium. Evangelierna äro ju tillkomna, sedan
brytningen mellan judendomen och kristendomen inträtt. Under
kristendomens första tid är skillnaden mellan judar och kristna
minimal, de tillhöra samma församlingar. Sedan den nya rörelsen fått
sin omdaning under hellenistiskt inflytande, vilket äger rum redan i
mitten av första århundradet, blir klyftan så stor, att en försoning
mellan judar och kristna är omöjlig. Medan den äldsta kristendomen
är en rent judisk rörelse, är den nyare kristendomen en helt annan
religion, som från judendomen visserligen ärvt monoteismen
(gudsbegreppet) och etiken (sedeläran), men eljest är något helt annat än
judendomen — och även något helt annat, än vad Jesus åsyftat. Men
återvändom till fariséerna! I Mattei ev. (kap. 23) läsa vi Jesu
fruktansvärda straffpredikan mot fariséerna, och vi måste fråga oss:
"Var det verkligen så, som Jesus säger?" Det är ju ytterst svårt
att veta, vad Jesus själv kan ha tänkt och sagt; han anses ha
dött omkr. år 33, och evangelierna äro tillkomna långt senare, det
äldsta, Marki ev., omkr. år 70. Då hade den ovan omtalade
brytningen mellan kristna och judar redan inträtt, och de kristna, som
voro svikna i sin förväntan att få med sig judarna, kastade sig nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
