- Project Runeberg -  Tiden / Tjugosjätte årgången. 1934 /
351

(1908-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7, 27 juni 1934 - Nat Ellgar: Teater

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teater 351

Shakespeare’s Hamlet har varit en teatersuccè nu i 330 år och blev
det också på Ekmans Vasa-Teater i år. Mest tack vare Gösta Ekman
själv visserligen. Allt kommer här an på titelfiguren.

Det enda evigt aktuella i själva stycket är Hamlet själv. Han är
ju som dramatisk gestalt åtskilligt diffus, åtskilligt led- och
konturlös, men just därför idealisk för scenen, den mest spelbara roli i
världen. Figuren kan formas, varieras, ältas i det oändliga, bildas
och ombildas efter varje tids och varje uttolkares anspråk och
tillgångar. Hur skulle den undgå att bli alla tiders och alla skådespelares
synnerliga skötebarn, deras ombonade kelgris? Ingen roli har vänts
och vridits i mer ändlösa, otroliga nyanser och schatteringar, poänger
strukits under och ut, accenter betonats och suddats över — en
tummelplats för individualistiska affekter och effekter.

Även vår generation har reserverat Hamlet för sig och bedyrat,
att han aldrig stått någon tid närmare än vår, aldrig varit aktuellare
än nu. Det räcker med att konstatera den intima överensstämmelsen
i Hamlet figurens inre sönderslitenhet, dess viljerankhet, vekhet,
desillusion, dess i mer än en mening protestantiska kynne, med
motsvarande drag hos nu levande släkte. Men även härvidlag får man akta
sig för att generalisera.

Slutligen: vad som gör Shakespeares Hamlet-tragedi till en av de
få eviga i världen är dess starkt upplevda, skälvande personliga
underlag. För så vitt som författaren här förmått att i ord och dikt
förmedla det till mänskligheten. Andra ha känt och lidit lika bittert
som Shakespeare. Men till vad nytta, då "ingen gud dem gåvan gav
att säga vad de lidit"? Denna gudagåva hade Shakespeare.

En kritiker ansåg det komplett orimligt att begripa varför
Dramatiska Teatern i Stockholm upptog Mussolinis tendensstycke De
Hundra Dagarna, som handlar om Napoleons sista seglats från
Europa efter 100 dagar som självutropad kejsare.

På grund av reklamens stora vikt och betydelse i våra dar är det
ganska lätt att förstå Dramatens schackdrag, även om teatern gick
matt efter några få föreställningar. Inte ens Mussolinis namn drar
längre.

Mussolini vill dra en parallell mellan sig och Napoleon.
Jämförelsen haltar på nästan alla punkter men en sak är gemensam för båda:
deras till hat, avsky, förakt, gränsande motvilja för allt slags folkvalt
representantskap. För att finna en lysande föregångare att peka på
blev det nödvändigt att hämta upp en ande ur graven och vädja till
den litet skamfilade men pålitliga auktoritet en Napoleon ännu
åtnjuter.

Då Mussolinis, med förlov sagt bleka och krassliga Napoleondrama
—• låt vara under medverkan av filmexperten Forzani såsom man
av facket — i alla fall slutar som tragedi med hjältens definitiva
nederlag, förefaller Napoleons roli som reklamfigur åt fascismen
alldeles bort i tok. Tendensdramatikern har bitit sig själv i stjärten

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 12:33:38 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tiden/1934/0355.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free