Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30
TIDEN.
N:o 4.
är redan mycket vunnet, ty endast om man kitnner
eu naturföreteelses orsaker kan mon ha hopp om att
behärska densamma.
Den förnämsta orsaken till frosten Ur
värmeutstrålningen frän jordytan och växterna. Denna
utstrålning hämmas dock af moln, riik, ja till ocli med
af i luften uppblandade gaser, som förmå upptaga
värme, i synnerhet vattengas och kolsyra. Äfven
vattnets afdunstning värkar afkylande på marken och
växterna. Mon när luft,öns temperatur om kvällen
sjunker, blir utmosfärcn alt mindre förmögen att.
upptaga vattengas, hvarigenom afdunstningen småningom
nfstannar. Dock värkar en klar, torr dag närmast
töre en likadan natt skadligt på vegetationeu, emedan
afdunstningen under dagen beröfvar marken eu stor
mängd värme, så att jorden på kvällon itr kylig ocli
liar blott ett. ringa lörråd af värmet kvar att ersätta
dot, som genom utstrålningen från växterna går
förloradt. Eljes lir en under dagen starkt uppvärmd
jord en kraftig motvärknre af frosten. Det värme,
som under dagen magasinerats i markens djupare
lager, stiger om aattcn upp och meddelar sig dels åt
växterna själfva, dels åt den luft, som omger dem.
Där denna värmekälla utsinar, är frostfaran betydligt
förökad.
En annan värmekälla, som kan motvärka
nattfrosten, fiunes i ile högre luftlagren. Under lugna,
klara nätter är luften varmare jn högre upp man
kommer, vanligtvis ända till nngefiir 50 meters böjd.
Från ilcssa varmare liiltlager strålar en del värme
neil till marken och växterna, dock endast obetydligt.
Men om den ringaste viinUäkt blandar luftlagren,
kommer den varmare luften» ued till jordytan och
skyddar växtligheten mot för stark afkylning.
i någon mån kan frosten äfven hämmas nf
daggbildningen och till och med af själfva
isbildningen på växternas yta. 1 alla fall hafva dessa
företeelser ganska ringa inflytande.
För motarbetande uf nattfrosterna kunna
således iöljaude viigar inslås:
Att minska den nattliga utstrålningen genoin
att blanda luften med rök eller något annat
värme-absorberande ämne. Det behöfver ej ligga omedelbart
öfver växterna, ty äfven på betydlig höjd gör det
full nytta.
Att uedfura varmare luft från större hiijd öfver
marken genom att blanda luftlagren med hvarandra
(åstadkomma vind).
Att hålla marken torr, så att värmet under
dagens lopp kan tränga djupt ned i jorden
(torrläggning och dikning). Detta inodel är af synnerlig vikt
pà kärrjord, men då deuna jordart i sig själf är en
dålig väruieledare, uiåste det upphjälpas genom
kärr-jordens uppblandning med saud eller lera.
Musikanterna
af
KXmnenaj Junosza.
Fr. polskan.
(Forts.)
Krogvärdar och suhljahlitsuker, soui slagit sig
lösa, betalade vanligen fem rubel, men sa räknade de
också natten frän skymningen till följande middag.
Hvad bönderna beträffar sa var laxa.ii här alldeles en
annau: betalning fordrades nämligen af hvarje dunsiir.
lliiskiul» t. ox. uågun Imuile dansa, sa fick hall ru
fram mod penningar icke allenast för sig liUiu också
för siu duui, önskade aderton dansa, sä betalade också
alla aderton för »ig och sia* damer, liaiuermi
betalade ingenting själfva, ly här liksom pa alla törsta
klassens baler voro damerna befriade från
inträdes-afgiften.
Judka Milch var känd som en skicklig
musikant, och hans orkester prisades i bela trakten icke
allenast bland bönder och judar, ntan äfven bland
pat|er och bland hvilka panel’ sedau! Det berättades
ganska allmänt, att Judka skulle ha spelat på balen
hos grefven i Wandolki.
Detta betydde likväl icke att Judka i själfva
vitrket skulle ha spelat, där. Visst, var ban och
anmälde sig, när rnau sökte musik till denna bal, incn
att han blef utföst, ilot höll Judka för sig själf.
Judka viste alt Tör väl, att lians orkester icke
var ntan bristor. Hans egna händer darrade redan
gauska starkt.
David saknade siuu fyra framtänder, hvarför
ban icke häller så alf, fiir väl blåste siu flöjt, livad
åter lilla Hune beträffar, så var ilet mycket svårt
alt iå någon bukt med honom, ty han slog alltid i
tamburinen, när det icke behöfdes ocli tvärtom ....
Det var rent af galet!
Men hvad skulle inan göra!?
Det var otänkbart, att en så anmärkningsvärd
stad skulle kunna existera utan orkester, och när det
nn en gång var så stäldt, så fick dn en så gammal
och kiiuil orkester hällre förtjäna äu någon ny!
En gång kom det till staden en gammal jude,
ban stannade med sin turatajku vid torget och
började fråga efter musikanterna.
På minuten var ban omgifven nf en bel liop.
— „livad skull du med musikanterna^?
— „Hvad har du tör affärer mod ilem? Hvad
behöfver du af dem? Hvarifrån är duu?
Ilet hefans. att juden kom från en annan stad
på hela tre mils afstånd, att ban var silud af deu
rike Hörnell, stadens förnämsta personlighet, hvilken
höll på att gifta bort. sin dotter, och då ban hört
mycket berättas om Juilka Milchs berömda orkester,
så önskade ban. att doll samma skulle spela pä lians
dotters bröllop.
Säg seu hvad ni vill; men för orkestern oeh
äfven fiir staden var det en icke så liten ära! .
Dessutom var det eu känd sak, att Boruch icke
kuusslade med sina pengar. Musikanterna kunde
modigt nog begära sina tio rubel och vara säkra om,
att ban utan prnt. skulle ge dem fem, dessutom
betala lör resan dit ocli tillbaka och ge dem dou bästa
undfägnad, man kan önska sig.
Judka sumtykte utan tvekan, ocli på
eftermiddagen begaf sig redan bela orkesterpersonalen
llälg-ilagsklädd i väg med instrument och matsäckar.
Det. var om vintern, vädret var fuktigt, på
fälten Tåir det siiii dch på vägarne tjrtkt lrtcd smuts,
som det brokar vara i Polen.
Vinden ansatte skarpt våra vandrare. Judka,
som ombundit öronen med eu röd näsduk, stack
skörten af siu kaftan imiuailör byxreiiuueu ucli trampade
försiktigt i smutsen; det var ju oanständigt att. komma
till eu sådan fest smutsig upp till knän».
David och Aiuelm v .inlade sig också om siua
kostymer endast de.u parfvelu Hune gick hela
lidén oeh trampade i smutsen alldeles som en gås i en
gytjepöl. Men så var han också smutsig formligen
ända upp till kragen.
Under vägen samtalade Judka, David och
Anselm om viktiga saker, och bl. a. blef del
öfverenskommit, att dot till följd af kölden och den ge no
inträn gande vinden icke vore så dtiuit, att dricka ixtel,
liräiiuvin i krogeu vid skogen, hvila där ön stund och
sedau bege sig vidare till Kurcovvku, dir de ski|llt;
ligga öfver natten. Frau krogen till Korcowka. var
ilet visst en eju verst Htiuu skogsväg, men när man
hade i perspektiv att spela hus en så rik man som
liorurh, si var ilet icke »å farligt, om man också
siat litet ondt- I krogeu stärkte de sina krafter.
Arrendatorn gaf dem brännvin lör billigare pris än
åt andra, därför att artisterna alltid ha privilegier.
Härvid rådde ban dem att raska på, ty nätterna voro
mörka ocli vägarne osäkra. Musikanterna fnnno
rådet förnuftigt och ökade på stogen, alt som oftast
halkande i den tjocka smutsen.
Judka trykte ihop sig, till och med pälsen af så
mångartadt. skinn dngde icke här vid lag till någonting.
David darrade och friis Ock Anselms tänder skallrade.
För att, få litet varmare, företog sig lilla Brumbas
att med all kraft, slå turvis sitia näfvar i tamburinen,
så att det ekade i bela skogen.
— Hvad gör du din galning? År det säti, och
fason att ställa till en sådau „gvalt’?
— Kölden är ju redan rgvalt" i och för sig,
svarade lilla Hune. Må fan ta hela bröllopet! Bättre
vore. det at,I. sitta rid ugnen och skala potäter!
— Tyst din stackare, yttrade Anselm. I
stället fiir att tacka Gnd för en dylik förtjänst, så går
ban ännu och förbannar! Dn föredrar potäter ....
alldeles som min get — den föredrar också rå
potatis framför pengar ....
— Säg, hvad fan ni vill — återtog Hune, jag
kommer att slå min tamburin, jag har kallt. I hvad
skall jag slå? Kanske vill ni att jag skall börja
dunka i edra ryggar?
— Ah din duinling! Ah din nsling! utropade
Judka förargad. Ser nngdoinen så nt nu för tiden?
Hvilket hedniskt språk? Han ilr färdig att. bringa
oss alla i fördärf vet!
Han hade knapt slutat, då från
Korcowka-si-diiii hördes ropen: hitåt! hitåt! hopp, hopp!!
Där har ilu uu dill duuiliug, ilin trästock,
din förbannade zigenarunge! . . . Hvad fan är det
nil. som dn har stält till?
— Nå, hvad är det då. som jag liar stält till?
— Hör du då inte?
— Nu hür jag att någon ropar, och lät honom
ropa; troligen fryser ban väl också!
— Men om det är röfvare?! . .
Emellertid blefvo ropen alt tydligare. Man kunde
snart urskilja enskilda röster och hjulens gnisslande
och hästlMifvurnes klutscluiude uti gytjan.
BrnmBn» upphörde att slå sin tamburin.
Musikanterna slöto sig tillsamman i en hop midt på
vägen, obeslutsamma om de skulle taga till fötter eller
tappert sätta sig till motvärn.
Judka och David lorcslogo, att man borde gömma
sig i skogen; Anselm rådde, att man icke skulle
skynda; till flykt fans ju tid alltid uog.
Hopen blefvo tydligare, och därvid sjöng någon
med full hals.
Diir ser ni, sade Anselm, vi kunna lugna
oss. Har någon hört, att röfvare bruka sjunga? Det
är säkert något gladt sällskap, som beger sig hem;
det, res sin väg och vi vår.
De gingo vidare, betydligt, lugnade, och lilla
Brumbas begynte åter för att förjaga kölden eller
kanske mer af glädje öfver att ban lyckats undgå en
stor fara dunka siua näfvar i tamburinen,
uckoiupug-neraude därvid sångaren.
Från kärrorna hördes glädjeskrik: musik,
musik ! Det var blott det, som felades oss!
Hästarne stannade, en hop raska pojkar
omringade musikanterna.
— Må fan ta oss skrek någon. En sådan tur!
Det är Judka, det bästa kapellet på bela 4u mils
omkrets! Hvart, går ni?
—( Vi skola spela ... på ett mycket fint.
bröllop. Ni har väl hört go’ herrar, uti, Bopich»
dotter skall gifta sig i morgon. Vi äro redan pä
halfva vilgen.
Men vi komma efter er! . . .
Huru, kaminer ni efter oss, när vi redan
äro bestählu? , . .
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
