Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 13.
TIDEN.
I SPILLROR.
För Tiden
af
Alvar Sten.
Alt solan det. lilla lokalblade.t, vetat berätta, att lian blifvit nbHtud till
stadsläkare i den småstad, där ödet gifvit henne ett hem, hade hennes tankar nästan
outbrutet kretsat kring honom och de tider, med hvilka haas minne var förknippadt.
Hon försökte nog att leda dem in på andra banor, men del var förgäfves. De stora
frågorna: när skall |ag få se honom? och skall han känna igen mig öimii?
döko upp igen gång på gång. Han hade egentligen alltid intresserat henne
mer än någon annan at dn nnge män lion kommit i beröring med, hon trifdes
alltid si väl i hans sällskap. TTur väl hon mindes den där soarén i
student-linset, där lion första gången återsåg honom efter det hon blifvit fullvuxen.
Hon kom ihåg t. o. tn. hurn lion var klildd och alt hvad de talat öm. Samma
kväll hade han, som sedan skulle bli hennes man, första gången framstält sitt
anbtid till henne, men då hade hon bara skrattat åt honom och gycklat med
hans känslor. Sedan råkade lion ofta Kurt Sunesou på gatan och på
skridskoklubben och de voro alltid goda vänner. Men så försvunno de plötsligt nr
hvarandras synkrets. Han reste bort, just vid samma tid, då alt det ledsamma
med ens kom öfver henne som eu blixt från en klar himmel — faderns död
och därmed konkursen och ekonomiska svårigheter, som hon aldrig kunnat
drömma om. Hon ryste ännu, när hon tänkte på de tiderna och kunde inte
riktigt förstå, hurn hon och hennes stackars sjukliga mor kunnat gå igenom
dem. Och då det såg som mörkast nt, kom ban, Walter, och framstälde sitt
anbud på nytt ocli då sade hon Ja".
Sen den vintern hade hon icke sett doktor Sunesou. Ocli nu skulle de
råkas här i en småstad långt nppo i nordliga delen af laudet. Huru månne kau
hade hittat på att söka sig hit? Kanske hade ban vetat att bon bodde här och
kanske "detta var en liten, litéti faktor, som medvärkat vid hans beslut. Det
retadu lie.ime själf, att hou kommit pä donna dåraktiga tanke, som
möjligen vore värd att ha runnit, ttpp i en IG-årig hjärna, men hon knude det
oaktadt inte låta bli att omhulda den. lien inan hade ju ock så oändligt litet
ämnen för sina tankar här i landsförvisningen, att det var nästan ursäktligt,
om de ibland råkade in på orimliga vägar. Emellertid väntade hon nu hvarje
dag på att den stuud skulle komma, då hou skulle lä råka honom. Hou
väntade på detta sammanträffande med glädje, men också med fruktan — fruktan
för den rad ui uiinnen det skulle föra med sig.
Hon halflåg i sanden med ryggen stödd mot badhusväggen och ritade
med sitt parasnllakaft i <lat mjnka materialet, tignr på figur, som hon åter
genast utplånade. Så hade bon legat eu god stuud halfdrömmande och utan
att se upp, då hon plötsligt rykte till vid ett högt glädjerop af Kaj. Hau bådo
radat ut sina barkbitar i miner s/1 att de bildade eu helt ståtlig flottilj ocli
nu ville han ha sin mor att deltaga i sin glädje.
Elna steg upp för att gå ned till stranden, där Kaj lekte. Mon dä luin
kastade en l|lick på badliusbryggan, såg hon där eu främmande hurre. Han
var läng och starkt bygd, i blågrå kläder och en mjuk filthatt i samma iärg. Hau
Btod lutad mot’ bröstvärnet på bryggan och betraktade henne ined ett leende
- ett leende, som huu ögonblickligt kände igeu.
Hon stammd» och’vända sig tveksamt emot honom. Då hojpade ban lätt
ned från bryggan, skyndade emot hunna och rökte heiliie hjärtligt silt hand
till hälsning.
–Jag sw, «tt nÅäiiaW igen mig Ännu ■ fru Landgwm, fastän åtskilliga
år förflutit sen vi sett hvarann sist, sade han. Jag stod en lång stund och
observerade or lttan att våga träda fram och störa er, ty ui var så
försjuu-keu i edra drjkiiiuerier.
Hou log vid tanken pä huru förvånad hau skulle varit, oni han vetat,
att. just ban var föremål för do rdröiumerierua", som hau kallade det.
Ni lade ändå gjort bra mycket rättare i att störa mig, svarade bon
gladt. Bot år bra mycket ridderligare att inte så där öfverrumpla tolk.
Lyckligtvis stod ni bakom mig, hvem vet Jiviiku uf mitm hemligaste tankar lii
annars hade kunnat spana ut. Välkommeu "mellertid till vår oH, doktor
Suneson. Mätte ui komma att trifvas eller rättare härda ut häri
— TackJ Men det är üite vänligt att uiåla alt så där i svart £5r ön
nykomling. Ni själf härdar ju ut här också. Ocli ganska bra, förmodar jag.
Bina bet sig i läppen.
— .Ta, men det är ju annat för mig, förstår ni väl. Där man har sitt
hem och sin familj bör man ju trifvas eller hur? —
— Ja visst. Men hvad man inte har kan man ju iå.
— Ni har rätt.. Skall jag då i min välkomsthälsning infläta en önskan
om, att ni måtte komma att lyckliggöra någon af vår stads unga tärnor
med ert hjärta oeh er hand och stanna här till dödedagar.
— Bästa fru Landgren I Det hinna vi väl sedan med, eller hur? Kan
jag infe slippa att afgöra de där sakerna ännu någon tid framåt. Betänk att jag
är en nykomling, som inte ens alls vet, livar |ag kunde ha utsikt att lyckas.
Kanske jag sen framdeles får räkna pä vänligt bistånd hos er.
Elna skrattade, men samtalsämnet behagade henne ändå egentligeu inte.
— Då jag nu känner mig nästan som värdinna här, får jag väl be er
vara god och ta plats i badhusets skugga. Där står som ni ser eu bänk och
dylikt är nästan en lyx här hos oss. Annars är sanden vår vanliga hviloplats
och det. för orten mest karaktäristiska. Men ni kan förmodligen ännu inte
fullt uppskatta dess behag. Tag därför plats på bäiiken, var så god.
— Tack, man tar seden dit. man kominer, sade han och slog sig ned på
ett par på hvarandra lagda bräden. Elna tog i stället plats på bänken.
De hade redau pratat en god stund, då det med ens kom för henne, att
hon ej alls hunnit känua något särskildt vid deras första sammanträffande.
Det liade gått för sig så fort ocli oväntadt, att de ren hunnit börja känna sig
som gamla bekanta, innan lion kom sig lör ätt. reflektera öfver, att den stund
hon under de senaste dagarna nästan oafbrutet väntat på, nn ändtligen var
kommen. Han var öppen och okonstlad som förr ooli de hade från första
ögonblicket, kommit, in i sin gamla förtroliga ton, så att Tion knapt kunde föreställa
sig, att- sä många år förgått och sä mycket, förändrats, sen hon såg honom sist.
— Jag kom hit i måudags, sade han som svar pä eu fråga hon stält
till honom. Mänskorna här i norden äro väl så friska, att eu läkares yrke
blir är nästan öfverflödigt, men jag fick nn en gång lust att pröfva på de kalla
vintrarnas och de ljusa somrarnas behag. Men un skola vi tala om er. Ni
är förändrni,-. mycket förändrad, sen jag såg er irfst.
Hou fljomade ocli vSgailo ej möta hans .blick. Det var alldeles som i
forna tider. Hou tyktø, att hau måste kunna genomskåda, henne l^olt och
hållet. Han fljiadnigärua kunnat låta bli att tala om, huru förändradt hou’blifvit,
det Ihadc varit mer finkänsligt. Hön TOde väl fått. något gammalt och’trött och
ntslität i sitt utseende och det var detta som frapperade honom.
Han märkte att ämnet plågade henne och han började därför tala om
idel likgiltiga saker: nordens ljusa nätter, myggen, stadens läge o. b. v. Han
märkte, att hennes ögon skimrade fnktigt, då hon slutligen slog upp dem mot
bonum och det. gjorde honom så ondt. üu gång bådo ban jn väntat mycket
af lie ii nil .«li önskat henne alt godt: en rik utveckling och en toll, personlig
lycka. Och hau behöfde blott återse lienno för att finna, att det, bittra och tunga i
lifvet redan trykt sin prägel på henne och brutit sönder det virke, af hvilket
en stor, härlig byggnad kunnat resas.
Elna lyckades snart bekämpa sin misstämning och hängaf sig sen odeladt
åt nöjet att ha en mänska att prata med, eu som intresserade henne och kunde
förstå henne. Det hade genast från första stunden dem einellau blifvit så
mycket mer än hon kunnat vänta sig. Hon hade ju tänkt sig bara ett
flyktigt igenkUurl>iii<io bland en massa främmande mänskor och sedan möjligen
småningom ett närmande, men ett alldeles vanligt objektivt. Oeh nu kom hau
som en gammal bekant, god, glad och vänlig. Qan kom som en frisk fläkt
med ha/Usälta goii lukt M ting kominer eu kvalmig soinuianlag. Hirn kom
frän annflrtratter inea annat’ folk, andVä synpunkter uch andra idéer.
Hon käude sig nästan taoksam umot honom, för att ban kommit, och
kontrollerade med glädje huru mycket gemensamt ändå den storväxta mannen med
rödblondt här och skllgg och genomträngande grå ögini hade med den halft
utvecklade yngling hon mindes sen sin barndom. Och hou lät förströdd sin blick
så länge dröja vid honom, att ban ej kunde återhålla ott litet leende.
’ — Nu tror jag, att jag får iräga i miu tur likasom eu viss ung miss
för många är sen. Är examen ëlut snart?
Hon rodnade. — „Åif
— Nej, inte behöfver ni Jls be" mig om fBriåtelse, sade han med sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
