Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 20
183
AFSKED.
Novell
af
Paul Robran.
Öfvers, för „Tiden".
Vinden blåste liårdt. Irån nordost. Intill denna dag liade Östersjön legat
sora en spegel nnder en klarblå, molnfri himmel. Mot, aftonen steg stormen,
tjöt hela natten igenom, fortfor på morgonen och förvandlade det fredliga
hafvet till ett skmnn*inde, rytande odjur. Vågorna drefvos mot lanil och träflade
i siu ursinniga framfart östra och västra molon, hvilka skydda flodens ntlopp.
Denna åter flöt mörkgrön och lugn ut mellan denis skyddande armar liksom
hånande elementets tjutande vrede. Dess vildare rasade vågorna mot molonas yttre
ändar. Vattenmassan träffade det oförväntade hindret, strömmade, tillbaka, för
att i ett förnyadt anfall öfverhölja stenarna med tjokt, hvitt skum. I trots
häraf höll ännu en liten modig skara ut. på den långt utspringande
västra molon. Nya folkmassor strömmade till, i skydd af den höga muren, mot
hvilken vågorna brötos och öfverstänkte do oförsiktige, till stor skadefröjd för
de på den mera skyddade molon stående åskådarne.
Han hade kommit för att taga emot postångaren från Köpenhamn, men
den uteblef. Ändtligen beslöto sig till och med de ståndaktigaste att anträda
den våta hemfärden. Bränningarna hade upphört för ett par sekunder. Man
vågade sig ända ut på yttersta ändan af molon för att genompiskad af stormen
och sktimbestänkt, med ena handen fasthållande sig vid bröstvärnet, ocb med
den andra sammanhållande sina fladdrande kläder, benndra det storartade
skådespelet. Och så, plötsligt — en stark åskknall — ett allmänt anskri —■ alla
rusade tillbaka — men ilet var för sent. Hög och skummande liade vågen
rusat npp, öfversköljt ett par dnssin krökta ryggar och åter dragit, sig tillbaka
utför trappstegen, som ledde ner till vattenbrynet. Man stod till öfver
fotknö-liirne i vatten. Litet mer eller mindre betydde numera så föga, och dock grepos
alla af en komisk vild flykt.
Molon var svart af springaude människor, som med möjligaste hastighet
skyndade att rädda sig.
Blott tre hade stannat, kvar. Sn gammal, uiagcrlagd herre, ett ungt
fruntimmer och en målare, hvilken uppflugen på ryggstödet af en bänk satt
och skisserade och beledsagade denna vilda flykt med ett högljudt skratt.
Den gamle herrn och det unga fruntimret stodo under ett paraply ett
par trappsteg längre ner. Den gamle herrn syntes otålig.
„Har du inte snart nog al detta våta nöje?"
»Nej. Men låt. mig inte hindra dig från att gå hem. Jag kan mycket
väl återvända ensam."
»Gärna tör inig", svarade ban förargad. „Jag är våt in på bara
kroppen. Men gör sedan inte mig ansvarig fiir den snufva du kommer ätt ådraga dig."
„Var god och tag paraplyet med, jag kau ändå inte hålla det."
Han gick. Målaren såg efter honom och sedan på det unga fruntimret,
hvilket nnrnera stod ensam på sin farliga plats.
„ Vore roligt att veta huru länge lion där nere tänker stanna innan hon
blir tillräckligt genomvåt", tänkte målaren.
Han behöfde inte vänta länge. Ett starkt åskslag, och i samma
ögonblick skummade vågorua högt, upp, nära nog så långt, som där de öfversta
bänkarne stodo.
„Seså", tänkte lian med en viss skadeglädje, „nu bör hon ha’ fått nog."
Den nnga kvinnan rusade uppför trappstegen och stod inom ett ögonblick
bredvid honom gnuggande vattnet nr ögonen.
„Det var en duktig dusch, min nådiga", sade ban lugnt.
„Åhl"
Intet, annat svar. „Det betyder låt mig vara i fred", tänkte ban,
»För-låt, min nådiga", sade ban likvisst, „vid sådana här naturfester bruka ju vi
väluppfostradc människor dock icke räkna så alf för strängt på
sällskapsetiket-ten." Han hoppade hastigt ned Iråu bänkens ryggstöd, ilär hau satt.
„H&11 ni på att måla det där skådespelet?"
„Jag försökte åtminstone .Jag har kluddat ihop sä mycket solsken och
gul sand, att det lockat mig att också en gång fä doppa min pensel i grå färger. "
„Jag afundas er. Jag öiiBkade jag kunde måla."
De hade båda satt sig på öfversta bänken.
„Hvarför försöker ni inte?"
Hou suckade i stället för svar.
Han lade ihop sina tillhörigheter. „ Detta var ett målande med förhinder",
sade ban muntert. „Nti är det visst på tiden att rädda sig, till 0i:b med~r
ott så modigt fruntimmer som ni. Nästa våg kan rycka oss med sig. Jag
tänker er heTr fader väntar er med otålighet".
Hon blickade lörvånad på honom. »Min far?" frågade hon. Ögonblicket
därpå tyktes hon dock fatta hans mening. „Jaså! Nej, det var min mani"
„ Jaså! sade ban ocb såg smått generad ut. Båda logo törst förläget och
utbrusto därpå i ett högt och tvunget Bkratt.
„Ni beundrar detta skådespel?" frågade ban.
„ Ja, det, idiotiserar en så bra, man är så upptagen al att se, att man ej
får tid att tänka. Och det gör så godt|
nAha!" tänkte ban med en kritisk sidoblick på sin granne, „den oförstådda
trettioårskvinnan — dock lörelaller lion inte vara så pass gammal."
„Ni ser alls inte ut som en målarel"
Han skrattade godmodigt, tog af sig sin runda flata mössa, strök meil
handen öfver sitt spetsiga hakskägg och sitt kortklipta hår. „Jag saknar de yttre,
nödvändiga kännetecknen, menar ni. För att vederlägga edra tvifvel om min
kallelse anhåller jag därför förbindligast att få presentera mig: Bill Winkler."
Den unga kvinnan böjde på hufvudet, „Särdeles angenämt,", mumlade hon.
Han kände sig sårad. Hon tyktes finna det helt naturligt att så där en
passant göra en sådan mans bekantskap. Då slog plötsligt en vred våg upp
emot clem, inhöljde med sitt salta skiim den röda fyrbåken ocli de båda
människobarnen, hvilka tyktes trotsa det rasande elementet. Ovillkorligt hade ban
gripit henne i armen; så snart faran var Turbi släpte han henne åter.
Där stodo de båda, genompiskade af stormen, våta in på bara kroppen.
Hennes mössa bådo blifvit afrykt och guugade nu utför trappstegen på det
tillbakaströmmande vattnet.
Det hade blifvit nästan mörkt. Hvinandet, brusandet och de ständigt
upprepade åskknallarne började göra ett hemskt intryck. Hon gjorde en lätt
afskedshälsning, vände sig om ocb gick. Han var förslöad, lät henne gå och
följde sedan efter. När hon gick framför honom så märkte han, att hon slär
pade något på högra foten.
Hans målaröga fångade den lätta gestalten, hvars våta kläder blåsten
snärjde tätt kring kroppen. »Intill höfterna är hon hänförande väl växt. En
värklig Psykefigur. Men hennes gång är en förfärlig dissonans!"
Hon stannade ocb förblef stående framåtböjil, kämpande mot stormen, som
skolvis yrde fram öfver molon. Med ett par hastiga steg nåddo ban bonne.
»Min nådiga fru," sade ban godmodigt, »jag tror inte ui kau reda er
ensam".
Hon såg på honom med ett hjälplöst leende på sina blåfrusna läppar och
tog hans erbjudna arm utan att yttra ett ord. Skuldra mot skuldra vandrade
de mödosamt framåt. På deras vänstra sida forsado flodens numera upprörda
vatten innanför molon, på deras högra sida åter tjöto ocb rasade hafvets vågor och
piskade med brakande dån upp mot den breda skyddsmuren. Alt gick emellertid
väl. ända tils de kommit till det ställe, hvarest molon gör en svängning åt
väster, och där vågorna oupphörligt sköljdo öfver.
»Det är omöjligt," klagade hon.
»Våtare kunna vi inte gärna blifva", Sade ban glädtigt och blickade
öfvermodigt på henne. „Vi skola vänta några ögonblick, vanligen tölja på fem
starka vågor några svagare."
Så stodo de ett par minuter.
»Nu," yttrade han.
1 samma ögonblick släpte ban hennes arm, fattade henne Btadigt om
lifvet och snarare bar än ledde henne öfver. Hon hade icke ens kunnat värja
sig, om hou ock velat, så hastigt hade det skett, Knappast voro de komna i
säkerhet, töröiln en skyhög våg slog upp bakom dem.
Han släpte henne, vände sig om, tog ironiskt af sig mössan och bugade
sig tör det forsande skummet. »Bsklagar", sade han, »nästa gång har du
kanhända bättre tur."
Då ban vände sig tillbaka hade hou redan hunnit ett godt stycke före
honom och hon stannade ej häller förr äu hon nått tast land.
»Jag tackar er," sade hon kallt.
ȁh jag ber!" svarade han formelt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
