Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Niö 31
Artur!" Han blef öfverraskad a( don värme, för att
ej säga tidelao, kon inlade i dessa ord. ,Dn ||Äller
ilä af mig en Hinula?" »atle ban ömt. Hon »varade
ej, endast såg pä honom med en blick så fnll al
kärlek och lidelse, att äfven ban genomfors liksom af
eit elektrisk ström af samma känslor. Han drog
henne häftigt till sig och alt blef glömdt; det fiirflntna
och det tillkommande för närvarandets sällhet.
* *
•
Eedan följande dag hade Ingrid beslutit att resa.
Hon fick ju ej älska honom, ty hon var ju
fastkod-jad vid en annan. O, hade hon varit fri, hnru
lycklig skulle hon då ej varit, ty äi ven han älskade henne;
men nej, hon tlck ej tänka pä huru lifvet skulle hafva
kunnat vara, hon kunde ju ej göra det skedda ogjordt..
Hon måste bort så fort som möjligt, eljes skulle hon
kanske ej mera hafva styrka att. skilja sig från
honom. — Hon hade ej ännu underrättat honom om sitt
beslut att resa redan denna dag, rädd för att. ban
skulle ölvertala henne det stanna. — lloii klädde på
sig hatt och kappa och så gick hon till honom. „Adjö
Artur," sade hon enkelt och räkte honom handen.
Han såg förvånad npp från sitt arbete, sedan sado
ban med en röst så full af sorg och saknad: „Skull
dn resa nil, Ingrid? Han vågade ej bedja henne stanna,
ty han viste och kände huru brottsligt det var al
honom att älska ön annans hustru. Meu bon läste
en bön i hans ögon och hörde det sorgsna bedjande
tonfallet i hans röst. Nej, hon kunde ej resa, hon
måste stanna åtminstone en dag, en enda. „Vill du
jag skall stanna" saile kon sakta. „Men de andra
sakna dig väl också," sade ban. „Men om du vill
så stannar jag." Han svarade ej, förde endast
tacksamt hennes hand till sina läppar. — Sålunda
stannade hon ftnnn en dag, en dag, den lyckligaste i
hennes lif. De talade ej mycket, de endast betraktade
hvarandra. Nu behöfde de ej mera göra det i smyg,
de viste jn att de älskade hvarandra, men på samma
gång att de båda voro beslutna att hvarken bryta
mot sin plikt eller ära. — Den följande dagen reste
TIDEN.
hon. Hon klappade honom nppinnntrando på axeln,
då hon fog afsked. Han knnde ej afhålla sig från
att änim en gång omlamna henne. Hon gjorde intet
motstånd, det var kanske sista gången de träffades,
således ett afsked för bela lifvet, åtminstone var det
ett. farväl, aom de togo af en Ijnllig dröm. hvilken
varat blott en kort stund. Nu skulle de äter vandra
hvar och en på skilda vägar, på de vägar, som ödet
hade liinnit för godt att föreBkrifva dem. — Ingrid
kände sig ändock ej så rysligt olycklig, liun hade ju
lille Sigfrid, som utgjorde liksom ett band, hvilket läste
lionne vid honom. — — — När hon kom fram var
Oskar emot henne vid stationen, llan omfamnade
och kyste henne hjärtligt, inen hon bc8varade ej lians
kyss, ty hon erinrade sig ännu alt för lifligt en
annans omfamning och kyssar aanima dags morgon. Hon
kände liksom motvilja ooh llckel Tör Oskar, det
töre-kom henne onaturligt och främmande att denne var
hennes man, att. det var ban, som hade all rätt till
henne. „Du ser blek lit Ingrid," sade han
medlidsamt, „resan tycks tröttat dig." Hon kände sig
rörd af hans hjärtlighet, hon tyktc synd om honom,
lian älskade ju henne så innerligt och hon liade ej
ens ett vänligt ord, ej ens en omfamning för honom,
som redan veckotal längtat efter henne. Nu först
såg hon på honom och märkte, att han såg blek och
medtagen ut. ,Oskar, du har väl ej varit sjuk," sade
hon, ,du ser så affallen ut". „Nej min älskling,"
sade han ömt, „men jag har alt haft det ledsamt och
tomt nnder din från vara. Nu låter jag dig aldrig
mer resa bort från mig." —–Ingrid försökte
redan från första dagen lägga sig in i aitt gamla
lefnadssätt. Hon hade ej mycken tid öfver till
reflexioner, dà hon var rätt mycket upptagen al både
Sigfrid och hushållet.
Sålunda förflöt månad efter månad. Ingrid
hade ofta bref från Artnr, hvilka först, andades
endast saknad elter henne, men så småningom Hngo
de en gladare färgton.
* *
247
En dag, då Ingrid satt på golfvet ooh lekte med
lilin Sigfrid, ringde det på klockan. Hon skyndade
för att öppna och tramlör henne stod Artur. Men
ban var ej allena, pil lians arill stödde sig en vacker
ung flicka. Ingrid tog ett steg tillbaka, bon rodnade
ofrivilligt. Äfven han kände sig en smula förlägen.
Kanske erinrade han sig en morgon för ott, år
sedan, då lian med andra känslor närmat sig Ingrid.
„God dag, Ingrid," sade han slutligen, Äfven hon
hade återfått fattningen. rVälkommen Artur," sade
hon enkelt och vändande sig till den nngn
Hik-kan: „ilet är väl din fästmö? Hjärtligt välkommenl"
Han säg tacksamt pä Ingrid. Hon tryktc varmt den
unga flickans hand i det hon sade: „jag hoppas vi
blifva goda vänner." „.Tug kommer egentligen också
fiir att laga min pojke" sade Artur, då ban varseblef
Siglrid. Ingrid rykte till, men sade ingenting, alt,
var jn nn slut dem emellan. Kil stnnd sutto de kvar
oeli språkade om hvardagliga saker, sedan reste sig
Artur och hans fästmö för att ga. „Jag tar Sigfrid
med för att visa honom ät min blifvande svärmor,"
sade ban, och så gingo de. Då Ingrid hörde dörren
sluta sig efter dem, brast hon ut i gråt. Alt var
således slut, ban hade gliiml henne. Han log också
bort Siglrid, som hon algndaile och som utgjorde det
sista baud, som fäste honom vid henne. Och hou hade
kunnat iiga dem häda om hon e| gitt sig. ,,Ack,
hvarför gilte jag mig", utbrast hon i förtviflan, i det hon
for med handen öfver sin bräniibeta panna. Det
hördes steg i trappan. Det var Oskar som kom hem.
Hon for upp. Förtviflad och tillintetgjord gick bon
emot honom för att gilva honom den vanliga
liem-komstkyssen.
fl)
AFSKED.
Nov«ii
af
Paul Robran.
Öfvers, för „Tideu".
„Dii tillåter väl att. vi stiga upp", sade han förargad, „det är redan en
bel evighet sedan vi slutat".
Trotset vaknade åter hos Helga. „Var så god! Det skall ock8å smaka
mig bättre, när ingen sitter och räknar hvarje bit jag äter".
„Då behöfva vi inte genera oss. Välbekommot. Kom, bästa Helena, ni
ville ju gärna veta hvad riksdagen i går forhaudlade".
„Tillåter dn, goda Helga?"
nNaturligtvis! För resten vet väl du bäst, att jag ej äger något att tillåta
i mitt hus".
Helga såg efter dem. nOcli jag skulle ännn tveka!" Hon blef Bittande
vid bordet, stödde hufvudet i handen och lät sina blickar göra en rund kring
rummet. För sista gången! Ond vare tack!
En frosskakuiiig ölverföll henne. För sista gången I Det var som om
hou ej skådat detta rum på åratal. Hon hade föraktat ilet, medan hou lugnt
rädde om det. 1 dag såg hon det som med tusende ögon. Lampskenet lyste
på silfverpjeserna och spred sig öfver den trefliga salen ända in i aflägsnaste
hörn. Alt var så rikt och gediget. Inga billiga dekorationer, och alt så
pinsamt ordentligt.
Rummel, till halfva höjden paneladt med ljus ek, utmed väggarna ett par
dyrbara lued läder ölverdragnn aoffor, höga länstolar och så det massiva
matbordet. På väggarna gammalt porsliu och ett par still-leben.
Hon reste sig frän bordet och gick in i sitt rum. Hennes rike I Hvar
sak där inne var ott minne. Alt. från IVirsta året de voro gifta. Bekvämt
inredda hörn, riktigt egnade att sitta och småprata i — hennes lilla bibliutek,
hennes flygel — huru beiutrefligt och lörtroligt syntes henne inte detsamma!
Var då inte detta, i trots af alt, hennes hem? Ooh hon skulle lämna det!
Hvad förestode väl henne?
Genom den öppna dörren hörde hon 8in mana entoniga stämma läsa i
rummet bredvid. Hon gjorde en rörelse. Nej, här kunde de inte se henne.
Med ott slags grym vällust utmålado hon fiir 8ig hvad ban skulle hålla fiir min
när hon var borta. Skulle han sörja? Skulle han förstå hnr djupt olycklig
hon varit? Han — förstå det? Nej, han skulle blifva ursinnig, ban skulle gräla
och fara ut i vrede, men loratå henne . . . ? Hade han väl någonsin förstått
henne? Hvad hon hatade honom! O! Hvad hon hatade honom!
Ådrorna på hennes hala bultade hårdt. Skygt aåg hon in åt andra
rummet efter de andra. Det föreföll henne som skulle de kunnat gissa sig till
hennes tankar.
Om hou blott kunnat gå till honom, kunnat säga honom: Hjälp uiig! Du är
mycket äldre än jag. Jag är ju ännu så ung, skydda mig mot denna frestelse,
mot mig själf|
Hon hade stigit upp och gått in till kouom, ban Båg upp från tidningen.
„t)nskar du något?" frågade ban missnöjdt.
Den voka sinnesstämningen försvann som med ett trollslag, bon drog sig
åter tillbaka inom sig själf. ^Ingenting. Jag ville blott säga god natt".
„God natt", sade han och fortsatte att läsa.
Glasdörren till hennes aofriim slog klirrande igen efter henne. „Hau vill
ju inte halva det annorlunda", 8adc hou trotsigt. „Det är hans skuld, inte inin".
Hou stod stilla en stund uch 1’uuderade. Om hon ville bort i morgon bittida, 8å
måste hon väl taga nägut med sig. Men hvilket var det nödvändigaste? Då
hon öppnade en al byrålådorna för att taga uågot därur, grops hon af en
häftig ångest. Hittils hade denna resa endast lekt i hennes tankar, nu skulle
den blifva till handling. Hon lät de saker hon höll i handen åter falla ued i
lådan och störtade bort till fönstret. Månskenet strömmade in i breda
strimmor; bortom molnen bredde sig hulveta silfvergrå yta och mellan trädstammarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
