- Project Runeberg -  Tiden. Veckotidning med illustrationer / 1894 N:o 1 - 51 /
285

(1893-1894)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

285

„Våra tolf sinnen sätta osb i direkt förbindelse
med liela universum; vi märka här på hundra
miljoner mils afstånd Jopiters dragningskraft; vi se med
blotta ögat Saturnus’ ringar; vi förutse en komets
ankomst, och vår kropp är genomträngd at den
solelektricitet, som sätter bela uatnren i vibration."

„Hos oss ha aldrig fnnnits hvarken
grnndläg-gare af riken ocb fnrstendlimen eller mellaniolkliga
tvister eller krig; från sin första dag har
befolkningen, som af natnren är fredlig ocb fri lrån alla
materiella behof, lefvat fysiskt och andligt oberoende i
en oafbruten intellektuell värksamhet och obetvingligt
arbetat, sig högre och högre npp i riktning mot
sanningens kännedom , . . Men kom hällre hit. ..."

Jag följde med några steg till spetsen af
sluttningen, och då jag fick utsikt till motsatta sidan,
såg jag en mångfald ljus af olika färger, som
fladdrade omkring i luften. Det var Marsinvånare, som
om natten bli lysande, i fall de sjiiliva vilja. På
|nftvagnnr, som tyktes sammansatta af lysande
blommor, åkte orkestrar och sångkörer. En af dem kom
ända fram till oss, och vi togo plats nnder en sky
af vällukt. De lörnimmelser, jag rönte, voro
egendomligt olika alla, jag hade känt på jorden, ocb
denna första natt på Mars försvann aom eu hastig
dröm, ty jag befann mig, då morgonrodnaden visade
aig, ännn i lnftvagnen i samspråk med mina
ledsagare, deras vänner och deras kvinnliga
sällskap. Hvilket panorama öppnade sig ej för
mina blickar vid solens uppgång; blommor,
frakter, vällukt — tepalats höjde sig npp
rundt, oin på öarna, vattnen lågo som klara
speglar, och glada par stego ner från luften
på de förtjusande stränderna.

Där utlöras alla materiella arbeten med
maskiner och ledas af några högt
utvecklade djurraser, hvilka i fråga oui intelligens
stå på ungefär samma trappsteg som de
jordiska människorna. Marsborua leiva blott al
och för sin själ; deras nervsystem bar hunnit
en sådan utveckling, att livar och en af dessa
varelser, hvilka på samma gång äro
utomordentligt fina och utomordentligt kraftiga,
synes vara ett slags elektrisk apparat, och
att deras sinnesintryck, som mera uppfattas
af deras själ än af kroppen, äro hundra
gånger intensivare än de, vi kunna mottaga
genom våra fem jordiska sinnen.

Ett slags sommarpalats, belyst af den
uppgående solens strålar, öppnade sig nnder
vår luftgondol. Min kvinnliga granne, hvars
vingar skälfde af otålighet, satte sin tina fot
på en blomstertufva mellan två doftande
fontäner.

„ViU du vånda tillbaka till jorden?"
frågade hon och sträkte ut armarna mot mig.

„ Aldrig I" ropade jag. Och jag skyndade
henne till mötes — — —

Men i samma ögonblick fann jag mig
själf ensam i skogskauten på backsluttningen,
vid hvars fot Scinen slingrade sig fram.

.AldrigI" upprepade jag, under det jag sökte
gripa den vackra svunna drömmen om igen. — .Hvar
liar jag varit? Det var skönt I"

Solen gick ner, och planeten Mars, som just
då var i sitt mest strålande skede, tändes på himlen.

„Där har jag varit!" utbrast jag, med detsamma
ott ljus gick npp tör mig. Burna af samma
attraktionskraft betraktade de bida graiiuplaneterna
hvarandra genom den klara etern. Ha vi ej i detta
himmelska broderskap eu bild al resan genom det
oändliga? Jorden är ej längre ensam 1 världsaltet.
Utsikter börja att öppna sig nt. i oändligheten.
Antingen vi nu bo här eller utanför, äro vi ej något visst
lands öller någon visa världs, men himlarymdens
medborgare.

tagit honom till riddare af hederslegionen. I sin
nya stora och eleganta atelier kan ban nu med
välbehag blicka tillbaka på den långa tid af kamp och
försakelse ban genomgått från det han öfvergaf
po-lytekniknm i Helsingfors och 1878 slog aig ned i
Paris för att helt egna sin kraft åt bildhuggeriet.
Han var då en tjugntre års man, nästan en yngling,
genumeldad af ynglingens entnsiasm och hopplullhet.
I Paris slöt han sig till den nya realistiska
riktningen inom konsten. École deB Beaux-Arts, (lär han
Törst, studerade, blef honom inom ett par år för stel.
Det var lifvet ban sökte ocb den osminkade
värkligheten. De gamla ocli de moderna mästarenas värk
gifva ju endast fjättrade, stelnade former till
modeller för den begynnande konstnären. Vill ban
återgifva naturen, måste han studera naturen själf ocli
forma afbilden sådan hau själf uppfattat, den.

Så gick Ville Vallgren sin egen väg. Ur hans
lilla torltiga atelier högt nppe på Montmartre utgingo
årligen byster, statyetter, reliefer, alla präglade, af
den friskaste realism. Från 1880 hade ban hvarje
år någonting utstäld! på de stora konstexpositionerna,
och hvarje gång något beaktansvärdt, något, som
lofvade honom en ljus framtid. Hans fiskargom (1883),
hans hör/ifserska (1884), haas gosse kkamlc med en
kräfta (1884), hvilken inköptes af tinska
konstföreningen och förskaffade honom det Hovingska stlpen-

Ville Vallgren.

TI est arrivé! Han har nått, fram! Fram till
fullt erkännande af mästerskap i konsten. Hela det
koiistälskaude Paris talar om hans värk, beställningar
flöda öfver honom och republikens president har upp-

Ville Vallgren.

diet, och bröstbilden näcftrosen (1885) äro skapelser
af eu fin iakttagelseförmåga och en sundt, käkt
gemyt. I den luån lians herravälde öfver materialet
fullkomnades, riktade ban mer och iner valet af sina
ämnen på känslolifvots område. Mariatta (1888) och
Airn (1889) bära redan vittnesbörd därom, och hans
berömda Krist ushufvud, inköpt af finska
konstföreningen 1890, och den samma år af franska staten inköpta
bilden moderskärlek äro fulländade uttryck för den
djupaste känsla. Under denna långa period af
framåtsträfvande har Vallgren äfven utfört flere goda
porträttbyster, utmärkta framför alt genom den
träffsäkerhet, med hvilken ban lyckats återgifva det
individuell. karaktäristiska.

Förmåga fattades sålunda icke, och erkännande
fick deu sträfsamme bildhuggaren äfven. Ett stort
värk fick ban uuder denna tid utföra, nämligen
Torkel Knutssons bronsstod för Viborgs stad. Men i deu
stora världsstaden, där han slagit ned aina bopålar,
var hau alt ännu blott den lofvande, såsom Bå många
andra. Där är icke den tekniska fulländningen nog
för att skapa ott stort namn, och Vallgren sökte ännu
det, som fattades. Men ban var på god väg och
uära målet. Och genombrottet kom.

„ Det var på Roae-Croix-ntatällningen tör tvä år
sedan", skref i vintras Richard Kaufmann. „Där
stod eu liten askurna på en sockel, ooh det, som

hela världen såg ooh talade om och som tidningarne
skrefvo oin, det, var den. Hvarken åskådarne eller
kostnären själf hade måhända riktigt gjort sig reda
lör hvad det var, men fastän upptakten gjordes på
en nnderordnod utställning, slog det, genast, pnhliken,
att, här var någonting nytt, och för honom stod det
icke mindre klart, alf, han fått, den i sagan omtalade
salvan på ögonen, i kraft af hvilken han såg belt
andra saker än han hittils hade sett och att hau
hädanefter alltid skulle få behålla den."

„På sista Marsfitltsalongen (1803) visade ban,
att han gick framåt. Det kom en bol utställning
lrån lians hand, om hvilken pariaarne icke upphört
att tala. Där var den blinda insvept i Bin långa
slöja och hållande sin tiggersketa]lrik i famnen, där
var en annan kvinna, en grdterska med en florbetäkt
urna på hufvudet och atåonde framför öppningen till
en graf, där var gubben öfverväldigad af den lör
honom tunga bördan, en valurna, lifvets emblem, där
var la misfre, la consolation o. s. v., en samling små
bronser, som vittnade om mera stor konst än inånga
kolossala arbeten, förklarade kritiken med Figaro i
spetsen. Och det var ständigt detsamma, aom det
hade varit på Rose-Croix-ntBtällningen, den djnpa
känsla, som inspirerat dessa bronsfignrer ocb som
uppenbarade sig genom de rent emotiva linjerna.
Vallgren hade förstått, att det icke är i ansiktet ensamt
deu mänskliga sinnesrörelsen alspeglar sig,
utan i hela kroppens hållning, och det var
den senare ban återgaf med oförliknelig,
ursprunglig talang. Hau kunde betrakta de allra
flesta af hans figurer från hvilken punkt sum
hälst utan att emotionen förlorade ilet minsta
al sin innerlighet".

Kaufmann skildrar ett, besök i
Vall-grens nya atelier. Huru olik är den ej den
gamla enkla atelieru på Montmartre. „Nit är
det chic hela vägen; portvakterska, som
följer en öfver den fina gården med de gröna
buskarna, lyx inomhns, praktfulla, antika
bre-tagniska skåp rundt omkring väggarna för
att gömma sakerna, så att de förnäma
parisiskornas och amerikanskornas sidonklädningar
icke bli smutsiga. Nn är det ciselerade
silfverspeglar med lotnsjnngfrur tör dessa mondäna
kunder, som plötsligt börjat strömma in genom
dörrarne, beställningar till höger och vänster
och af alla slag. Här är det en monumental
kamin af den fina, gnlakt.iga sandsten Vallgren
— som är tusenkon8tnär med alla material —
uppfunnit som marmorns konkurrent; här är
hans syndaflod i marmor, inköpt till franska
staten, här „la consolation" oxiderad i alldeles
ovanliga färger och bestäld till Amerika,
Vallgren gör allting själf ända till de i trä
utskurna fotstyckena. Han har oxiderat ocb
bränt sina bretagniska flickor i färger, som
gifva gröna, blå, violetta och ända till belt
ljusröda koppartouer al obeskriflig värkan. 1
den lilla, nya, egendomliga kamin, ban efter
egen teckning skaffat sig till ateliern, gör
lian konststycken af teknik, som komma
hans åskådare att falla i förundran ocb roa
honom själf ofantligt. Den förut något tunge,
tystlåtne finske bildhuggaren har blifvit en annan
människa, liflig, rörlig, formligen smittad af de besökande,
som strömma in. Hvad framgåugeu äudå är för eu
härlig sak, när den kommer med sitt ljus och sin vänne
och i synnerhet när den kommer väl förtjänt som här
öfver en koustuär och en ny konst, som vaknar!"

A^Vund y-anekdofcr.

Den ädle människovännen baron Mnndy i Wien.
det storartade frivilliga räddningssällskapeta skuuure ocli
ledare, var en kampnatur. som viste ritt mea oböjlig
energi besegra alla hinder. Han hatade det
långsamma byråkratiska tillvägagångssättet och hyste en
värk-lig fasa för koinitésysteuiet. som florerar äfven i
Österrike; hvad han ansåg böra göras skull» göms raskt ooh
utan uppskof,och komitéermus invändningar och
funderingar fingo ofta en oväntad afslutning genom hans
ogenerade ingripande.
En i *

gäng villo han ha bort ett stort träd, som
hin-•iraoe en ingång. Men det kunde icke ske sä utan
vidare; en inlaga måste uppsättas, bilagor ingifvas,
sakkunniges utlåtande inhämtus o. a. v. Det drog ut pä
tiden, och Mundy blef alt o tåligare.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 21:29:06 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tidenfi/1894/0289.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free