Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
296
TIDEN.
N:o 37
det. är vackert, men jag liar så ofta sett det. Ooh det, värker e| samma in
tresse som den där stora Ungarn d|lr borta .... ser ni dess majestätiska rö k
plym vajande for vinden? Om par inånador skall den kasta ankar i Europa.
— Att vara född i Europa, svarade allvarligt sir Edward, är kanske en
lycka och har man sett dagen på denna civilisationens jord, si bör man önska
att äfven lå tillsluta ögonen där. Men i våra nordliga klimat, härska årstider
så hårda och ruskiga, att vi tråna af längtan efter en solstråle.
— Parsisfolket, afkomlingar af Guébrerna, påstå att solen är världens
själ. sade Kitty. De uppresa tempel åt. solen. Skulle ni vara af deras sekt,
sir Edward? — Ah, ni vet ej ännu huru Indiens sol bränner och förvissnar
det som är ömtåligt!
— Kölden medför förstelning ocb död, miss ....
— Men det är’ den oaflåtliga kampen mot ert hårdare klimat, ni har att
tacka för er civilisation.....de långa nätterna passa väl för vintorns
lysande fester bos er.
— Där högmodet och fålängan stämma möte och afunden följer dem i
hälarne, inföll kapten Makinson. Ilär ger naturen evigt fester, hvari alla få
deltaga, ile fattiga som de rika.
— Miss Kitty, sade den hläögde främlingen med »in vemodiga blick fäst
på den unga flickan, blomman som fritt utvecklar sig i luften och solljuset har
ingenting att afnndas sina blekare systrar, dömda att lefva i drifhus ....
Om de senare synas skönare i sin balfskymning, så dofta de förra fulla al saft
och lif så mycket rikaro ....
— Ni talar redan blomsterspråk som orientalerna, sir!
— Och ni är van därvid, miss; sådant gör ej intryck på er. Nå godt|
Jag vill tala utan liknelser. Ni ilr mycket, ung, miss Kitty, och redan drar Evas
nyfikenhet bela er håg mot. det obekanta — han såg henne djupt i ögat —
bort, bort utöfver hafven| Ni, en dotter af solen ocb tønset, ni drömmer om
ett töcknigt land, som synes er så lockande, emedan ni målar det i er egen
inbillnings glödande färger.
— Nu filosoferar ni åter och imiterar brahmanerna från Benares, sir,
skrattade den unga flickan skälmaktigt.
— Och ni söker föra mig på det lätta samtalets vlig tillbaka, miss Kitty.
Jag följer er genast, men ännu blott ett par ord: Inför det underbara panorama,
som denna morgon upprullats för våra blickar, säger ni er ha fäst det största
iutresset vid den där ångbåten på väg till Europa. Och jag svarar er: när vi
önska alt för enträget just hvad vi ba svårast att nå, emedan det. är långt
ifrån oss; när vi drömma om en af inbillningen färglagd lycka i en värld, som
är oss helt främmande, så vända vi kanske dåraktigt blickarne bort från den
reela, säkra lycka, som stannar kvar på tröskeln därifrån vi fly och som vi belt
visst skulle återfinna, om vi vände dit tillbaka, när illusionernas såpbubbla
brister.
Dessa ord uttalades meil en lika fast som mild röst och Kitty svarade
ingenting. Tusen tankar och känslor växlade inom henne. Det var första
gången hon kommit i tillfälle att underhålla ett, allvarligt samspråk på ett sätt, som
hennes fars umgängesvänner, mest officerare från Bombay, aldrig vant henne
vid. Dessa höllo den lilla Kitty för ett älskvärdt och bortskämdt barn, hvarför
de pladdrade med henne som med en vacker papegoja eller läto henne kvittra
lör sig som en glad sångfogel, utan att märka den omdömesförmåga, den lifliga
uppfattning och varma känsla, som utvecklade sig så godt som utan ledning bos
ilen lilla rodockan i kapten Makinsons villa. Främlingen här hade underhållit
sig med henne så aktningsfullt som om hon varit en at hans landsmaninnor,
uppfostrad strängt efter alla konstens reglor. Kitty kände sig tacksam och
djapt rörd häröfver, men hon intogs äfven af sällsam blyghet, hvaraf hennes
hållning och sätt rönte den behagligaste invärkan. Det gifves ögonblick, dä
hvarje ung kvinna, trött på alt ytligt prat och alla ladda artigheter ofta från
morgon till kväll upprepade kring henne, längtar innerligt — utan att kanske
själf göra sig reda därför — efter gedignare samtalsämne, däri lifvets stora
problemer diskuteras på grannlaga sätt ooh med hänsyn för den mer eller
mindre utvecklade (örmågan hos ihörarinnan att rätt uppfatta de djupgående frågorna.
Och Kitty stod just nu vid den vändpunkt, då barnet känner sig mogna
till kvinna och kvinnan längtar efter annan föda för sin ande än snömos. —
Begär sedan ej annat, än ytlighet, och flärd al henne, om den stunden går
ofruktbart förbi! Detta Ilr ej godt hvarken för mannen eller kvinnan, — d. v. s.
för människan.
Emellertid landade båten och kapten Makinson, som från kajutan
upphämtade alla jaktredskapen, nalkades de samtalande.
— Nå, sir, sade han och pekade mot strand, här har ni vår jaktmark!
Litet sumpig, tänker ni. När vi få nog af strapatser mot kvällsidan återvända
vi och spisa vår middag ombord. Sedan brisen frisknat ytterligare återvända vi
till Colaba.
— Jag följer er, kapten. Och vänd till den unga flickan sade sir Edward
med en bngning: Miss Kitty, här ser ni oss bege oss på språng efter oskyldiga
djnr, som lefva fredligt i naturens famn och simma omkring i de vackra
vikarne. Vi göra oss ett nöje at att beröfva dem lifvet och bereda oss
läckerheter af deras kött. Och det är den civiliserade mannen, som sålunda roar sig
med att återgå till vildhetstillståndet. Kvinnorna äro vida förnuftigare än vi!
— Oli, skrattade Kitty muntert, de äro mindre djärfva därför, att det
fysiska modet och styrkan felas dem. Se där alt. Ögonblick gifvas i alla fall,
då do äfven härutinnan äro edra jämlikar, mina herrar.
— Jo, jag sknlle just vilja se damer på jakt i dessa näjder, där de lätt
kunna göra möten af mindre angenämt slag! sade kapten Makinson och tände
sin cigarr.
— I ären så tappra, svarade Kitty, emedan ert, mod kommer härifrån —
hon pekade på pannan. — Vårt största mod, när vi visa ilet, ja stegra det till
hjältemod, kommer däremot härifrån — hon lade handen på hjärtat. Adjö!
Lycka till god jakt, Mylords och ßentlemen I Från båtens däck skall min
kikare hjälpa mig att följa med era ärorika bedrifter.
En stnnd härefter knallade bösskott mellan les jungles (vassen i
sumptrakterna) till stor afsky lör ställets hindubefolkning, som fasar för att utgjuta
lefvande kreatnrsblod. Kitty, från sin observationspunkt, följde raed blicken de
uppjagade fågelsvärmarnes flykt under ängsliga skrik öfver jägarnes hufvuden.
Altjämt träffades en bevingad varelse af den mördande lilla blybiten, hvirfladc
omkring ett ögonblick i luften som ett vissnadt löf och låg sedan blodig ocb
sprattlande på marken eller i dyn. Kitty såg på detta skådespel ocb henneB
gamla Femy satt bredvid henne på skeppsdäck skyddande sin älsklings hufvud
med en bred parasoll af bamburör, konstrikt hopflätade. En målare hade med
fröjd gjort utkast till en genretafla af denna grupp med de två hufvudflgurerna
af så olika fysionomi och ålder beslöjade uti skuggdraperier, under det
omgifningen badade i den intensivaste ljusflod. Femya mörka ansikte, rundt ocb fett,
uttrykte passivt lugn. Med sina tjocka flätor, sina örhängen af kolossalt
omfång, sina nakna armar garnerade ända npp till axeln med silfver- och
koppararmband, sitt lätta draperi öfver bröstet liknade hon de besynnerliga
statyer, som pläga pryda nischerna i pagodernas försalar. Hon tänkte på rakt
ingenting, men häftade blott på Kitty de stora vidöppna ögonen för att utforska
hvarje önskan af „liUau" och tillfredsstälde den strax. Kitty däremot satt i
en drömmande ställning lutad mot relingen; svept in som uti moln at den
smidiga crèpesjalens vida veck stödde hon kinden med sin smala hand prydd af
juvelringar ocb syntes, under ett tyst samtal med sig själf, göra sig frågor,
som ej fingo svar.
— Lilla Kitty, sade Femy smeksamt, du ser trött ut! solen bränner för
hett på dig. Kom ner i kajutan. — Oh, jag är säker på, att don där
djådon-gärkvinnan kastade ett ondt öde öfver oss! mumlade amman sakta, när Kitty
ej rörde sig.
— Du får inte mera kalla mig „lilla Kitty". Jag är ej något barn
numera Feuiyl
— Hvad gör det, uär vi tala ett språk, som främlingar ej förstå?
— Tsehoiip mo! (tyst!) sade Kitty otåligt! Du tråkar ut mig!
Forts, iöljor.
HAKTMAN, FILS, FKERËS — COGNAC.
LINOLEUM
Korkmattor i stort urval,
garanterade giftfria, i parti ocb minut
till billigaste pris. Prof oeh
prisuppgifter insändas på begäran till landsorten
och ordes effektueras prompt.
Gummi Depoter),
Mikaelagftton 9.
J. E. fjronvall.
AlU101L$Cl’tl
i
„TIDEN."
Prenumerera
pä
»»TXBEF4.
Innehall: Våra illustrationer. —
Öfversikt. — Frän en världsomsegling. —
Fornpolska motiv, — Teknisk ouh
vetenskaplig krönika. — En romanlijälteB
urbild. — Följetong.
Illustrationer: Grefven at’Paris. —
Tyska mfiiskjutnuigsmannokiner.
Helsingfors 1894.
Ilufvudstadsbladets Nya Tryckeri.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
