Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. 6—14. Turkiet: Konstantinopel, Athos, Thessalonika - 12. Utflygt på Bosporen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UTFLYGT PÅ BOSPOREN.
8 I
utmärkt utsigt öfver hela skådespelet. Snart fylldes rummet.
Åskådare trängdes bakom oss, deribland många fina damer. Men vi sutto
på våra stolar orörliga. Vi visste just icke, om vi på en sådan plats
som denna voro pligtiga att visa den höfligheten att stiga upp och
låta damerna sitta, såsom de kanske väntade. För resten kunde de
ju af vårt tungomål, som ingen förstod, höra, att vi voro barbarer.
Och med barbarer får man icke räkna så noga.
Medan vi vänta — det dröjer en god stund — skall jag för
mina läsare tala om, att sultanen är alla muhammedaners andlige
öf-verherre. Han är såsom sådan förpligtad att föregå alla andra i ett
troget uppfyllande af alla religiösa pligter. Det lär han också göra.
Fastedagarne t. ex. och fastemånaden iakttager han noggrant. Men
vin lär han dricka, enligt hvad man säger. Eller kanske han bara
bjuder andra utan att dricka sjelf. Det är väl tänkbart. På
fastedagar låter han ock duka ett rikt bord för europeiska, icke
muhammedanska gäster, som han för tillfället kan hafva hos sig; men
han tillåter icke sig sjelf eller någon af sina herrar att smaka på
rätterna, förrän solen gått ned.
Stundom händer det dock, att sultanens vilja kommer i strid med
religionens bud. Och då måste han skaffa sig någon teolog, som är
klyftig nog att helt enkelt tolka bort budordet. Sedan gillar han den
teologens åsigt och handlar naturligtvis derefter. Se här ett exempel!
Enligt Koran lär det för sultanen vara förbjudet att resa till annat
land, derest han icke reser med svärdet i hand för att intaga det.
Hvarje land, som han beträder, är med svärdets rätt hans. Nu vardt
det en stor verldsutställning i Paris år 1867, och dit ville sultanen
gerna fara. Men att för ändamålet eröfra Frankrike — det hade sig
väl svårt. Derför måste han se efter, om icke möjligen Koranens
ord kunde tolkas så, att han fick fara. I Konstantinopel finnes en
stor skara muhammedanska teologer. Bland dem blef det en liflig
strid. Slutligen fann någon bland dem, att saken var mycket erkel.
Sultanen rgser med svärdet i hand. När han beträder Frankrikes jord,
så är Frankrike genom svärdets rätt hans. Det är ju solklart. Ty
så står det i Koran. Men när sultanen lemnar Frankrike igen, så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
