- Project Runeberg -  Tjänarinnebladet utgifvet av Stockholms tjänarinneförening / 1907 /
6

(1905-1908)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


»Vet ni, det har händt något mycket
sorgligt härute. Lilla Tyra Holmström
har råkat ut för en olycka. Ingen vet
egentligen riktigt hur det gått till, men
när hon gick hem i middags och
öppnade porten måtte blåsten ha varit så
våldsam att den slog igen den, och om
flickan fick armen emellan eller ej det
vet jag inte men armen är bruten och
så illa skadad att det är tal om
amputation. Troligen har väl låset slagit till
hennes ansikte, eftersom det också var
skadadt och doktorn tordes inte säga
hur det kunde gå med ögonen.»

»Stackars barn!»

»Så förfärligt!»

»Stackars fru Holmström!»

»Ja», fortfor Carl, »vi få vara glada
att det inte hände oss.»

Ingrid hade hört på med de vid öppna
ögonen nästan svarta af fasa. På en
gång brast hon i gråt, kastade sig om
moderns hals liksom ville hon söka
skydd och skrek och snyftade utan att
låta lugna sig.

»Carl, det var oförståndigt af dig att
berätta det här i barnens närvaro», sade
Anna litet förebrående. »Seså, lilla
Ingrid, lugna dig, det är kanske inte så
farligt. Du skall få se hon blir nog
bra igen. Man tror alltid i första
förskräckelsen, att det är värre. Seså,
mammas lilla älskling, var nu snäll. Du får
nog leka många gånger ännu med Tyra.
Vi skall gå dit i morgon och höra efter
hur det är. Så där, ja. Min lilla snälla
flicka!»

Carl tyckte alltihop var obehagligt och
gick ner i sitt rum. Strax därpå kom
barnjungfrun; det var tid att lägga
gossarna. Anna tog Ingrid med sig ner
för att hon skulle glömma sin
förskräckelse innan hon gick till sängs. Elin
gick fram till Maja som stod vid Axels
bädd.

»Kom, vi gå ner. Hvad tänker du på?»

Maja såg på taflan öfver sängen.

»Jag undrar hvar Tyra Holmströms
skyddsengel höll hus i dag?»

*     *
*



Anna hade tagit fram punsch och
äpplen och Ingrid fick det allra största.
Hon satt tyst och åt, men litet
emellanåt skakades hennes späda kropp af
en snyftning och hvar gång stormen
hven såg hon sig förskräckt omkring.

»Nå, Maja, få vi litet sång? Det är
så länge sedan du var härute, så jag
minns knappt om du kan sjunga.»

»I alla händelser kan jag inte sjunga
nu.»

»Spela en bit då.»

»Spela, nej det får Elin göra. Det
lilla jag en gång kunde, har jag
alldeles glömt bort under dessa år, som jag
inte haft piano, och för öfrigt inte tid
att öfva mig heller. Det är jämt och
nätt att jag kan ackompagnera mig
numera när jag sjunger någon gång hos
tant Lotten eller här. Men Elin kan
spela. Gör det du, så är du snäll.»

Elin satte sig till pianot och spelade.
Först spelade hon korrekt ett par små
bitar, sen öfvergick hon till folkvisorna
och tog ett par takter ur en och sen
ur en annan. Slutligen började hon
med »Allt under himmelens fäste» och
den spelade hon helt.

»Sjung den», bad Maja.

»Allt under himmelens fäste.
Där sitta stjärnor små.
Den vännen som jag älskar
Den kan jag aldrig få.
        Håhå.

Han föll uti mitt tycke
Det rår jag inte för,
Han lofvade att bli mig trogen,
Intill den bleka död.
        Håhå.»


Elin hade en mjuk, behaglig röst, ej
så stark som Marias, men mycket
uttrycksfullare. Maria hade observerat
henne hela tiden.

»Jaså, är det så fatt», tänkte hon,
»ja, jag har misstänkt det flera gånger.
Stackars lilla Illan! Hvem kan det
vara, måntro?» Hon gick fram till
pianot. Elin reste sig och Maria intog
hennes plats. Efter ett par ackord tog
hon visan om räfven igen men när hon
kom till slutet: »för honom så länge I
lefven Akten er, akten er flickor små»
såg hon oafvändt på Elin, som blef
blossande röd. Maja skrattade och sade
med betoning att nu hade man fått veta
så mycket genom dessa två visor att
man kunde vara nöjd för i dag. Men
när hon såg Ingrid dog skrattet bort,
och hon tänkte åter på den arma lilla
Tyra.

»Moster», frågade Ingrid, »är Amor
mycket stark?»

»Ja då! Han är nog den starkaste
af alla.»

»Har han skägg?»

Elin såg på Maja som rodnade. Båda
tänkte ovillkorligen på Bertil Dahl.

»Hvarför frågar Ingrid det?»

»Jo, ser moster, jag tänkte be Gud
att Amor fick bli min skyddsengel om
han vore stark nog att han kunde hålla
i en stor port när det stormar.»

Men Anna tyckte inte om sådana
funderingar.

»Amor är ingen Guds engel alls», sade
hon, »och lilla Ingrid talar mycket
syndigt, när du säger så, Om Gud hör
dig blir han kanske ond, och tar bort
din skyddsengel ifrån dig till straff.»

»Gud är kärleken», sade Maria
halfhögt.

Ingrid såg förskräckt på modern.

»Tror mamma att Gud hade gjort
det med Tyra?»

»Det vet jag inte, men det kan nog
hända, att Tyra varit stygg och olydig
mot sin mamma och att Gud därför
straffade henne.»

Maria reste sig häftigt upp och sköt
undan sin stol, så den föll omkull.

»Maja!» kom det bedjande och
varnande från Elin.

»Gå nu upp och lägg dig, lilla
Ingrid; gossarna sofva nog redan. Och
när du läser din aftonbön, så glöm inte
att tacka Gud för att han har skyddat
dig i dag, och be att han hjälper lilla
Tyra i hennes olycka.»

»Kan jag inte få vara uppe tills
morbror Ejnar kommer?»

»Nej, det blir för sent, och det är
inte heller säkert att han kommer.»

»Han skulle ju hämta mostrarna?»

»Ja, men han kanske inte kommer
förrän med ½9-tåget, Säg nu snällt
godnatt.»

Ingrid lydde. När hon kom till Maja,
tog denna henne i famn, såg länge på
henne och sade: »Godnatt, du lilla
framtidskvinna. Måtte det finnas många, lik
dig, ibland dem som nu växa upp, och
om du får lefva och bli stor så kom
ihåg moster Maja ibland!»

Hon kysste henne på pannan. Ingrid
gick upp.

När hon var borta, sade Anna: »Det
är förfärligt med en sådan olycka! Tänk
om det händt min lilla flicka istället»,
och med hopknäppta händer och
blicken mot höjden tillade hon andäktigt:
»Det är nog många föräldrar härute,
som i kväll tacka Herren för att han
skyddat deras små älsklingar, och det
ha de minsann skäl till.»

»Ja», inföll Maja, »alla — isynnerhet
Holmströms.«

»Nej, vet ni hvad», utbrast Carl, »nu
är jag led på den här historien. Först
nere vid stationen kunde man inte få
ett förnuftigt ord ur någon, sen tjuter
ungen här hemma och pratar om
skyddsenglar med skägg och skall nu ni
heller inte kunna tala om något annat, så
får ni ursäkta att jag går in till mig.
Säg mig till när Ejnar kommer. Han
hade visst något särskildt att berätta,
kunde jag förstå.»

Systrarna sutto tysta, sen han hade
gått. Maria skalade ett äpple, Elin
bläddrade i en bok. Slutligen frågade Anna:

»Hvad menade du med det du nyss
sade?»

»Hvilket? Jag har ju sagt så
mycket i kväll, som du nog tycker är
underligt», svarade Maja, väl vetande att
systern nu tänkte uppbjuda alla sina
krafter för att segra.

»Det där om att Holmströms
isynnerhet hade skäl att vara tacksamma.»

»Var det inte rätt då? Du brukar
ju alltid säga när en olycka drabbar
någon att man med ödmjukhet och
tacksägelse bör ta emot den pröfning
Herren vill pålägga en. Och eftersom inte
en sparf faller till marken utan Hans
vilja, så ville han naturligtvis att Tyra
skulle bli lemlästad för hela lifvet. Det
är ju hans vana att låta små oskyldiga
barn lida för att på det sättet straffa
och pröfva föräldrarna. Det står
skrifvet: Jag, Herren din Gud är en stark
hämnare, som hemsöker fädernas
missgärningar inpå barnen allt intill tredje
och fjärde led... Det var således helt
enkelt ett sätt af din Gud att hämnas.»

»Din Gud?» upprepade Anna, »vill
du med det säga, att du inte tror på
honom längre?»

»Nej, din Gud kan jag inte tro på
och har aldrig gjort det heller. Skall
jag tro på en Gud, så måste han vara
kärlekens och rättvisans Gud, större än
människor, icke mindre än de. Men
den Gud, du dyrkar, är så småaktig, så
orättvis, så låg i sin hämd, att jag
föraktar honom.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:16:35 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tjanbladet/1907/0014.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free