- Project Runeberg -  Tjänarinnebladet utgifvet av Stockholms tjänarinneförening / 1907 /
4

(1905-1908)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

väst! Den var så svedd, att han absolut
inte kunde sätta den på sig.

Hushållerskan var förtviflad på assessorns
vägnar, men så fick hon en idé.

— Min salig Kristians hvita väst!
utropade hon.

Och innan assessorn hann protestera,
var hon ute och kom strax tillbaka med
en hvit väst i handen.

Assessorn tog den på sig, men den var
för stor. Han fnös af harm för att den
stackars hushållerskan kunde trott honom
ha »en figur som en elefant», men då
fru Fröhse med darrande stämma rådde
honom att ta den svedda västen och ha
fracken knäppt, måste han bekväma sig
att lyda rådet och vara tacksam till. Ty
nu kom droskkusken och frågade, hur länge
han skulle vänta och det bar i väg i
flygande hast för ätt hämta den väntande
brudtärnan.

— — —

Bröllopsmiddagen blef mycket munter
och assessorn var en af de gladaste. Vid
sin vänstra sida — densamma, där hans
olycksaliga väst hade sin fula fläck —
satt den unga dam» som han länge och i
hemlighet älskat. Det var en vacker
blondin med bruna ögon och assessorn kunde
knappt se sig mätt på henne.

I början hade den unga flickan varit
vid dåligt lynne för att han hämtat henne
så sent, ty hon hade väntat sig att han
skulle varit full af ifver och omsorg för
henne och därtill hade han kommit med
tafatta och orimliga ursäkter.

Men nu var hon blid igen och assessorn
var hänryckt. Hvad han läste i sin dams
ögon gaf honom mod att tala vid henne
om sin kärlek — ja, redan i kväll skulle
han säga henne det!

Han blef varmare och varmare och utan
att tänka sig för, knäppte han upp
fracken. Men i samma ögonblick utstötte
hans bordsdam ett rop af förfäran och
stirrade som förtviflad på den svedda
fläcken.

Assessorn blef djupt förlägen och
uttömde sig i en målande skildring af
västens pinohistoria. Till sist slöt han sin
efter egen åsikt högst humoristiska
beskrifning med orden:

— Finge jag bara tag i den kvinnan,
som vållat mig allt detta! Om jag
någonsin afskytt en kvinna, så är det denna
strykerska som, som ...

Till hans gränslösa häpnad blef fröken
Helena hvit ända till läpparna. Man
skulle just resa sig från bordet, men hon
förmådde ej röra sig, hon hade svimmat.
Det blef allmän bestörtning, herrarna
rusade fram för att stå till tjänst, men
assessorn bar själf den afsvimmade på starka
armar in i ett sidorum, dit den unga
flickans oroliga föräldrar följde honom.

Svimningen gaf vika, men efterföljdes
af hysterisk gråt. Både den unga flickans
föräldrar och assessor Menge stodo
rådlösa inför situationen. Föräldrarna ville
ha en förklaring af sin dotters
bordskavaljer och i sin villrådighet hade han
intet annat att göra än att åter berätta
historien om västen, hvars åhörande tycktes
ha skakat fröken Helene så djupt.

Då han slutat, ljusnade moderns
ansikte.

— Hvar låter ni tvätta edra stärksaker?
frågade hon.

— Hos fru Meyer, svarade assessorn
helt undrande.

— Nå, det förklarar saken. Hörde du,
Helena?

— Ja, mamma ... han sade, att han
hatar den kvinnan, som... det finns ingen
han afskyr så ...

Den unga flickans mor berättade nu
sammanhanget för den hvita västens ägare,
som sjönk på knä för den stackars
strykerskan, och medan föräldrarna diskret
aflägsnade sig, bad om förlåtelse.

Och hon förlät honom.

                                (Soc.-D.)

illustration placeholder

Statarhustrun.



Stataren är oftast en tidigt gift arbetare
med många barn. Våra patroner och
jordmagnater vilja gärna ha gifta arbetare.
Drängen och pigan, isynnerhet mjölkpigan,
börja bli svåra att skaffa och dryga att
hålla, ty de kunna röra på sig. Men gift
folk är det större tillgång på. Den gifte
arbetaren med stor barnskara är ett
vanligtvis fogligt och tåligt lastdjur. Det är
inte värt, att han är bångstyrig, ty då
kan han bli uppsagd och stå på
landsvägen med sin familj. Det är inte lönt
för honom att komma med några anspråk.
Tvärtom, det är bara att foga sig, lyda.
Hans herre prejar honom själf men prejar
ännu mera hans stackars hustru och
barnen. Hela familjens arbetskraft utnyttjas
i ladugården och på fältet. Studera
annonserna om lediga platser inom
jordbruket! De lyda så här: »Duglig ryktare,
med hustru, som vill och kan mjölka, få
plats»; »gift kördräng, hvars hustru åtager
sig mjölkning»; »duglig statare med
arbetsför hustru»; »ladugårdskarl, hustrun
skall deltaga i mjölkningen» o. s. v. Gifta
skola de vara och — äro det gunås också.
Men låt jordbruksproletären försöka skona
sin hustru för den piska, som hviner kring
hans egna skuldror, och hans utsikt att
själf få kondition minskas med detsamma.
Och så kan husbonden, när landtarbetaren
fordrar bättre betalt, peka på att hans
hustru ju också förtjänar och begagna
detta som hjälpmedel att underbetala
honom själf. Hur många af vår rörelses
motståndare, som bryta staven öfver de
pliktförgätna strejkande landtarbetarna,
skulle vara villiga att utlämna sina hustrur
till tungt arbete i jordbrukets tjänst, på
betfältet i alla väder och i ladugården?
Är det inte det naturliga, anse vi, det
lyckligaste, att hustrun får ägna sig åt
man, barn och hem? Och har hon inte
i de flesta fall fullt upp att göra som
familjemor?

Statarhustrun har vanligen en stor
barnflock kring sig. Att föda och fostra
under fattigdom ett stort antal barn, det
innebär för modern ett sådant mått af
personligt lidande, arbete, nattvak och
annan uppoffring, att det borde stämma
en hvar tänkande människa till den största
vördnad för en dylik kvinna! Jag har
talat vid kvinnor, som genomgått ett
dylikt martyrium och samtidigt bidragit till
familjens direkta underhåll genom arbete
åt mannens husbonde. De ha ofta efter
något litet föredrag kommit fram till mig,
tryckt min hand under tårar och hviskat:
»Ack, kära fru Danielsson, jag har haft
10 barn, 12 barn, 13! Jag har slitit och
släpat och dragits med värk och elände
i all min tid.»

— — —

Vi stadsbor, som sitta i vårt mer eller
mindre bekvämt inredda hem, med
vattenledning och gas i köket, telefon och andra
bekvämligheter inom räckhåll, hökaren i
samma hus, torget i närheten, som kunna
få allt färdiglagat, om vi ha en slant,
tänka vi på, hur annorlunda dylikt ställer
sig i statarstugan ? Jag kan inte föreställa
mig annat än att alla hemsysslor blir
drygare där än i staden, på samma gång
som tiden till deras utförande är knappare.
Mannen har långt till arbetsplatsen,
barnen långt till skolorna, ingen är tillstädes
att ge hustrun ett litet handtag, och själf
skall hon också försumma huset och
matlagningen för arbete åt husbonden. Lämna
de små barnen sent och bittida, vansköta
sitt eget... Jag förstår så väl, att
hustrurna lika gärna vilja slippa undan det
betungande uppdraget att mjölka, som
patronerna vilja tvinga det på dem. Och
jag förstår framförallt, att statarna söka
förbättra sin ställning liksom alla andra
människor!


Då komma vi till sättet, medlet!
Organisation och påtryckningsåtgärder. Alla
andra lönarbetare — ordet taget i sin
vidsträcktaste betydelse — anse sig ha
strejkrätt. Något annat medel finns inte
under tillspetsade förhållanden. Men när
landtarbetare strejka, ställes skörden på
spel, och tillfogas kreaturen lidanden. De
mjölkstinna korna plågas oerhört, om
mjölkningsstrejk etableras, och utfodringen
är i våra dagar så särskildt mjölkdrifvande
— på bekostnad af köttets beskaffenhet,
har jag hört sägas. Stora värden stå på
spel, grymhet föröfvas, vördnaden för
brödet är djup hos oss alla, äfven hos
dem, som systematiskt bli bestulna därpå,
hela pressen kommer i rörelse vid blotta
tanken på mjölkstrejken. Medan
mjölkningen tyst och regelbundet förrättas,
tänker ingen på detta arbetes betydelse, långt
mindre på den tåliga, öfveransträngda
kvinna, som vanligen utför det för en
ringa penning. Men om det spörjes, att
mjölkningsstrejken kan bli en fas i
landtarbetarstriden, då, ja, då blir det så
betydelsefullt, så utomordentligt viktigt, så
samhällsnödvändigt, så vädjande till våra
mänsklighetskänslor, detta eljes ringaktade
mjölkningsarbete, att det absolut förbjudes
af oss i korus. Muraren, skomakaren,
tapetseraren, järnvägsmannen, typografen,
sömmerskan få organisera sig och ha
moralisk rätt att strejka. Men inte
landtarbetarna och ännu mindre mjölkerskorna!
Vi andra få förbättra våra existensvillkor,
äfven om vi ha det någorlunda förut, men
inte mjölkerskorna, ty deras arbete kan
visa sig vara — mera maktpåliggande,
mera samhällsnödvändigt än de andras!
Ett mycket rättfärdigt resonemang. Gå
ni med på det, ni andra? Jag kan icke!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:16:35 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tjanbladet/1907/0020.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free