Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sången i Guds hus
de än en illaljudande, i renhet
bristande mässning. Men när dessa
delar sjungas, då få orden, om
hjärtat är med, likasom vingar,
som — trots även rätt märkbara
brister i sångligt avseende — bära
dem förbi alla hinder rakt in i
åhörarnas hjärtan. Här får det
omedelbart personliga komma till
uttryck såsom det endast kan ske,
då »den ene» sjunger. Detta ome-
delbart personliga stimuleras på
ett särskilt sätt, därigenom att al-
tarsången oftast är responsorisk.
Varje i toner framburen uppfordran
avser att spontant framkalla. ett
varmhjärtat svar. Den, som har
förmånen att vid altaret förrätta
Herrens tjänst, vet av erfarenhet,
huru ett samfällt instämmande från
församlingens sida lyfter och bär,
ävenså huru ett uteblivande ’av
församlingens svar hindrar den
rapport, som man så gärna vill
uppnå med församlingen för att
kunna göra gudstjänsten till vad
den bör vara. |
Om nu orden helt och hållet
dominera tonerna vid altarsången,
följer därav, att de tonföljder, som
förekomma måste hava en från
annan musik väsentligen olik form-
givning. Den musikaliska recita-
tionen skulle störas genom allt för
stora intervaller eller genom en så
byggd tongång, att det melodiösa
droge uppmärksamheten till sig på
bekostnad av det sjungna, oftast i
prosans form framträdande ordet.
De tonföljder, som förekomma vid
altarsången, röra sig oftast inom
ett ganska begränsat antal toner;
ofta sjungas flera ord på en enda
ton och först mot slutet avrundas
det hela med ett slutfall, som un-
derstundom är ganska utsirat, vil-
ket, då textorden ända till det
sista framförts och meningen av
det sjungna ligger klar, tjänar till
att fördjupa intrycket.
51
De tongångar, på vilka altar-
sången framföres, härstamma från
medeltiden och bruka efter den
stora kyrkosångsreformatorn på-
ven Gregorius den store (d. 604)
benämnas gregoriansk sång. Efter
som den sjöngs av liturgen och
kören som var placerad i koret,
kallades den ock cantus choralis
till skillnad från den senare upp-
komna cantus figurativus eller fler-
stämmiga sången. Av den sång,
som förekommer i Guds hus, är
altarsången överhuvud den älsta,
och vi kunna tillägga den mest
vördnadsvärda, ej blott på grund
av åldern utan ock på grund av
den stora betydelse den haft för
tonkonsten i allmänhet. I dess
sköte ha våra folkvisemelodier
uppstått. Åtskilliga av våra psalm-
melodier äro från början gregori-
ansk sång eller gå tillbaka på
gregorianska klanger. Många av
våra flerstämmiga hymner äro
byggda på gregorianska motiv. Den
gregorianska sången är grundvalen
för all kyrkomusik, som förtjänar
detta namn, och därför börjar man
mer och mer förstå, att kyrkomu-
siken har ett alldeles särskilt skap-
lynne i motsats mot annan musik.
Även har den gregorianska sången
högt skattats av tonkonstens mäs-
tare. Bekant är Beethovens ytt-
rande, att han gärna skulle ge bort
hela sin musikaliska produktion,
om han kunnat komponera melo-
dien till ett »Ite missa est».
Den nästan fullkomliga obun-
denhet, som utmärker den evange-
lieförkunnelse i toner, vi höra från
altaret, lämnar det friaste spelrum
för den sjungandes personlighet.
Ju rikare han är till sin inre män-
niska och ju skickligare han för-
mår utgestalta sin förkunnelse,
desto mer vore man färdig att
mena altarsången vara den full-
komligaste art, som tänkas kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
