Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - Trettiotredje kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tala sin allvarliga mening. Hon kände igen detta karaktärsdrag hos
mannen och tyckte om det. ”Det gläder mig, att allt ordnats
lyckligt och att du åter är här”, fortsatte han. ”Nå, vad säger man
där borta om de nya mått och steg, som jag genomdrivit i
konseljen?”
Anna hade icke hört något om dessa mått och steg, och hon
blyg-des över att hon så lätt kunnat glömma något, som var av vikt för
honom.
”Här har saken tvärt om väckt stort uppseende”, sade han med
ett självbelåtet leende.
Hon märkte, att Alexei Alexandrovitsj ville berätta om denna sak
för henne, och föranledde honom genom frågor att berätta. Och
med samma självbelåtna småleende berättade han om de ovationer,
som bringats honom med anledning av att han genomdrivit dessa
mått och steg. ”De gladde mig mycket, mycket. De äro ett bevis
på att det äntligen även hos oss finns förnuftiga åsikter om den
saken.”
Sedan han druckit ännu ett glas te med grädde och ätit litet
bröd till det, reste Alexei Alexandrovitsj sig upp för att återvända
in i sitt arbetsrum.
”Har du inte varit ute alls i kväll? Då har du väl haft
förskräckligt tråkigt?” sade han.
”Nej då!” svarade hon. Hon hade ävenledes rest sig upp och
följde honom fram till hans rum. ”Vad läser du nu?” frågade
hon.
”Jag läser nu Duc de Lille, Poesi des enjers”, svarade han. ”En
mycket märkvärdig bok.”
Anna smålog, såsom man ler åt älskade människors svagheter,
och följde honom fram till dörren till hans arbetsrum. Hon kände
till hans till behov övergångna vana att läsa om kvällarna. Hon
visste, att han, trots det att hans ämbetsåligganden togo nästan
hela hans tid i anspråk, dock betraktade det såsom sin plikt att
följa med allt nytt inom konst och litteratur. Hon visste även, att
endast politiska, filosofiska och teologiska böcker verkligen
intresserade honom, att konsten däremot var honom alldeles
främmande men att Alexei Alexandrovitsj det oaktat eller kanske just
därför icke lämnade obeaktat något på detta område, som väckte
uppseende, utan betraktade det såsom sin skyldighet att läsa allt.
”Gud vare med dig”, sade hon vid dörren till arbetsrummet, där
vid hans länstol redan ett ljus med skärm och en vattenkaraff stodo
redo. ”Jag skall nu skriva till Moskva.”
Han tryckte hennes hand och kysste henne ännu en gång.
”Och trots allt detta är han en präktig, uppriktig, godhjärtad och
på sitt verksamhetsområde betydande man”, tänkte Anna, sedan
hon återvänt in i sitt rum, som om hon försvarade honom mot
någon, som beskyllt honom för något och påstått, att man icke
kunde älska honom. ”Men att hans öron stå ut så besynnerligt från
huvudet! Eller har han kanske låtit klippa sitt hår?”
På slaget tolv — Anna satt ännu vid skrivbordet och avslutade
sitt brev till Darja — hördes regelbundna steg i tofflor, och Alexei
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
