- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
147

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Trettonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Under dylika drömmerier kom han, i det han omsorgsfullt lät
sin häst gå på åkerrenen för att icke trampa ned höstsäden, fram
till de arbetare, som skulle så klöver. Kärran med fröna stod icke
på åkerrenen utan på en åker, och höstvetet var krossat av hjulen
och nedtrampat av hästhovarna. De båda arbetarna sutto på
åkerrenen och rökte, förmodligen båda ur samma pipa. Den med frön
uppblandade jorden på kärran var icke söndersmulad, utan hade,
antingen till följd av den långa förvaringen eller till följd av frosten,
klibbat ihop sig i stora klumpar. Då de blevo varse husbonden,
gick Vasili fram till kärran, och Michali grep sig an med att så.
De båda männens uppförande var visserligen icke lovligt, men
Lje-vin blev sällan förargad på arbetarna. Då Vasili kom fram,
befallde Ljevin honom att föra upp häst och kärra på åkerrenen.

”Det gör ingenting, nådig herrn”, svarade Vasili. ”Det växer
åter till sig.”

”Var god och prata inte först, utan gör vad du får tillsägelse
om”, svarade Ljevin.

”Efter befallning”, svarade Vasili och grep hästen i betslet. ”Men
klöversådden, Konstantin Dmitrijevitsj”, sade han för att åter ställa
sig i gunst hos henne, ”klöversådden är den här gången av allra
bästa slag. Men det är förskräckligt att gå på åkern! Ett pud
åkerjord släpar man med sig vid varje sko.”

”Varför är jorden inte siktad?” frågade Ljevin.

”Ack, vi klämma sönder den”, svarade Vasili, tog en klump av
den med frö uppblandade jorden och klämde sönder den mellan
handflatorna.

Vasili kunde ju inte rå för att man skövlat osiktad jord på
kärran, men saken var dock alltid förarglig.

Ljevin hade redan flera gånger med gott resultat använt sig av
ett visst medel till att återhålla sin vrede och låta allt, som föreföll
honom dåligt, åter förefalla gott, och detta medel använde han
även nu. Han såg på en stund, hur Michail gick på åkern, släpade
med sig väldiga jordklumpar, som klibbade fast vid hans fötter; så
steg han av hästen, tog ifrån Vasili korgen och började själv så.

”Var slutade du?”

Vasili utpekade ett med foten gjort märke, och Ljevin gick och
strödde ut, så gott han förstod, den med frön uppblandade jorden.
Det var ansträngande att gå, som i ett moras, och då Ljevin fått
en fåra färdig, svettades han ordentligt. Han stannade och
lämnade tillbaka korgen.

”Ja, nådig herrn, men för den här fåran får ni inte gräla på mig
i sommar”, sade Vasili.

”Hur så?” frågade Ljevin helt förnöjt; han kände redan
verkan av det använda medlet.

”Titta bara på den i sommar. Den kommer att sticka av mot
de andra. Titta bara där jag sådde förra våren. Så regelbundet
jag fördelar det! Jag gör mig ju möda för er skull, Konstantin
Dmitrijevitsj, som om ni vore min köttslige far. Det är mig
motbjudande att arbeta dåligt och jag säger också alltid till de andra,
att de inte skola göra det. Om husbonden har det bra, ha även

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0149.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free