- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
317

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen - Nionde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

en sådan glädje och samtidigt av en sådan fruktan, att han kippade
efter andan och icke kunde få fram det, han ville säga.

”Hurudan kommer hon att vara? Hurudan? Sådan som förr, eller
sådan, som hon var i vagnen? Tänk, om Darja Alexandrovna har
talat sanning? Och varför skulle hon icke ha gjort det?” tänkte
han.

”Ack, var snäll och presentera mig för herr Karenin”, lyckades
han till sist få fram, trädde med förtvivlans mod in i salongen
och blev henne varse.

Hon var varken sådan som förr eller sådan, som hon varit i
vagnen. Hon hade blivit en helt annan.

Hon var förskräckt, blyg, skamsen och till följd därav ännu mer
förtjusande. Hon såg honom, så fort han trädde in i rummet. Hon
hade väntat på att han skulle komma. Hon gladde sig åt hans
ankomst och blev så förlägen över sin glädje, att det ett ögonblick,
just då han trädde fram till värdinnan och åter kastade en blick
på henne, föreföll honom och henne och Darja, som iakttog allt,
som om hon icke skulle kunna behärska sig, utan skulle brista i
tårar. Hon rodnade, bleknade, rodnade åter och blev sedan alldeles
stel. Endast i hennes läppar ryckte det. Sålunda väntade hon
på att han skulle komma fram till henne. Han gjorde det, bugade
sig och räckte henne under tystnad handen. Om det icke hade
varit för den lätta skälvningen i hennes läppar och det fuktiga
skimmer, som förhöjde glansen i hennes ögon, så hade hennes
leende förefallit nästan lugnt och likgiltigt, då hon sade: ”Så länge
sedan det var vi träffades!” Och med ett förtvivlat beslut
tryckte hon med sin kalla hand hans.

”Ni har icke sett mig, men jag har sett er”, svarade Ljevin med
ett av lycka strålande leende. ”Jag såg er, då ni åkte från
järnvägsstationen till Jerguschovo.”

”När då?” frågade hon förvånad.

”På er resa till Jerguschovo”, svarade Ljevin, och han kände sig
nära att kvävas av den ström av lycka, som översvämmade hans
själ. ”Hur har jag ens kunnat våga”, tänkte han, ”att
förknippa tanken på någon skuld med denna rörande varelse? Ja, det, som
Darja Alexandrovna sade, tycks verkligen vara sant.”

Stepan Arkadjevitsj fattade honom vid handen och förde honom
fram till Karenin.

”Tillåt, att jag gör er bekanta med varandra.” Han nämnde
bådas namn.

”Det är mig mycket angenämt att åter möta er”, sade Alexei
Alexandrovitsj kallt och räckte Ljevin handen.

”Känna ni redan varandra?” frågade Stepan Arkadjevitsj
förundrad.

”Vi ha suttit tre timmar tillsammans i en järnvägsvagn”,
svarade Ljevin leende, ”men skildes åt ungefär som på en
maskeradbal, båda mycket nyfikna, vem den andra väl kunde vara.
Åtminstone var det fallet med mig.”

”Åh, på det viset! Men om jag får be”, sade Stepan
Arkadjevitsj och pekade mot matsalen. -

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0319.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free