Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen - Tjuguförsta kapitlet - Tjuguandra kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vänstra till, och om någon berövar dig din mantel, så giv honom
även rocken”, tänkte Alexei Alexandrovitsj.
”Ja, ja!” utbrast han med tårfylld stämma. ”Jag skall taga
skammen på mig, och jag skall till och med lämna ifrån mig min son,
men . . . men vore det dock icke bättre att underlåta allt detta?
Gör emellertid, som du vill . . .”
Han vände sig bort från svågern, på det att denne icke skulle
kunna se hans ansikte, och satte sig på en stol vid fönstret. Lidande
och skam uppfyllde hans hjärta, men samtidigt med lidandet och
skammen kände han en viss glädje och rörelse över sin stora
ödmjukhet.
Stepan Arkadjevitsj var gripen. . Han teg några ögonblick.
”Alexei Alexandrovitsj”, började han sedan, ”tro mig, hon skall
veta att uppskatta ditt ädelmod . . . Men det var uppenbarligen
Guds vilja”, tillade han, men så fort han sagt det, märkte han,
att det var dumt och opassande, och återhöll endast med
svårighet ett leende över sitt dumma missgrepp.
Alexei Alexandrovtsj ville svara något, men kunde icke tala till
följd av tårar.
”Det är en av försynen ådömd olycka, och den måste man bära.
Jag erkänner denna olycka som ett fulländat faktum och bemödar
mig om att hjälpa såväl min syster som även dig”, sade Stepan
Arkadjevitsj.
T juguandra kapitlet.
Vronskis sår hade varit farligt, ehuru kulan icke hade skadat
hjärtat. I flera dagar hade han svävat mellan liv och död. Då
han för första gången åter var i stånd att tala, befann sig endast
Varja, hans brors hustru, hos honom i rummet.
”Varja”, sade han, i det han såg på henne med allvarlig min.
”Jag har av en händelse skadat mig själv med ett skott. Var snäll
och tala aldrig med mig därom och omtala det på så sätt för andra.
I annat fall tar saken sig för löjlig ut.”
Utan att svara lutade Varja sig ned över honom och blickade
honom i ansiktet med ett glatt leende. Hans ögon voro klara, icke
feberaktiga, men de hade ett djupt allvarligt uttryck.
”Gud vare tackad och lovad!” sade hon. ”Har du inga plågor?”
”Jo, här en liten smula.” Han pekade på bröstet.
”Då skall jag lägga på ett nytt förband.”
Under tystnad pressade han ihop de breda käkarna och såg på
svägerskan, medan hon lade på förbandet. Då hon var färdig
därmed, sade han: ”Nu är jag vid fullt medvetande. Var snäll och
drag försorg om att det inte blir något prat om att jag skjutit mig
med avsikt.”
”Det kommer ju ingen att säga. Jag hoppas endast, att du icke
omigen skjuter oförsiktigt”, svarade hon med ett frågande leende.
”Det kommer jag nog icke att göra, men det hade varit bättre . .”
Han smålog mörkt.
Trots detta yttrande kände han, så fort inflammationen var över
354
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
