Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte delen - Femte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
make hon ännu aldrig hade sett, till de präktiga hästarna, till de
eleganta gestalter, som omgåvo henne. Men allra mest kände
hon sig överraskad av den förändring som försiggått med den
henne så välbekanta, kära Anna. En annan kvinna, som hade
besuttit mindre iakttagelseförmåga och förr icke hade känt Anna
och som i all synnerhet icke sysselsatt sig med de tankar, som
Darja överlämnat sig åt under färden, hade över huvud taget icke
sett något särskilt hos Anna. Men nu var Darja överraskad av denna
temporära skönhet, som endast förekommer hos kvinnor i
ögonblick av kärlek och som hon nu iakttog i Annas ansikte. Allt i detta
ansikte, de tydligt framträdande små groparna i hakan och
kinderna, läpparnas ställning, leendet, som liksom smög sig över ansiktet,
ögonens glans, rörelsernas behagfullhet och ledighet, den fylliga
klangen i hennes röst, ja, till och med det sätt, varpå hon halvt
förargat, halvt vänligt besvarade Veslovskis fråga, om hon tillät
honom att sätta sig upp på hennes ponni.
Anna betraktade Darjas magra, trötta ansikte, i vars veck damm
samlats, och skulle just säga, vad hon tänkte, nämligen att Darja
blivit magrare, men så kom hon att tänka på att hennes egen
skönhet tilltagit och att även Darjas blick hade sagt henne det, varför
hon suckade och började tala om sig själv.
”Du ser på mig”, sade hon, ”och undrar, om jag kan vara
lycklig i min belägenhet. Nåväl jag blyges att erkänna det, men
jag . . . jag känner mig rent av oförlåtligt lycklig. Det har
vederfarits mig ett slags förtrollning, liksom en dröm, i vilken man
känner ängslan och bävan och plötsligt vaknar och märker, att
alla dessa fasor icke alls existera. Jag har vaknat, all ångest och
alla kval har jag bakom mig och har nu länge, i all synnerhet
sedan vi kommit hit, varit så lycklig, så lycklig! . . .” sade hon.
”Det gläder mig verkligen!” svarade Darja leende men
ofrivilligt i kallare ton, än hon själv velat. ”Det gläder mig mycket,
att du känner dig lycklig. Men varför har du icke skrivit till mig?”
”Varför jag icke har skrivit. Jag har icke vågat det. Du
glömmer min belägenhet . . .”
”Har du icke vågat skriva till mig? . . . När du visste, hur jag
. . . Jag är av den åsikten . . .”
Darja Alexandrovna viile uttala de tankar, som på förmiddagen
dragit genom hennes huvud, men hon hade en otydlig känsla av
att det dock icke var på sin plats här.
”Nåja, därom får vi tala en annan gång. Vad är det där för
byggnader?” frågade hon för att ge samtalet en annan vändning och
pekade på ett antal röda och gröna tak, som tittade upp över
häckarna av akacior och syrén. ”Det där är ju en hel liten stad.”
Men Anna svarade icke på detta.
”Nej, nej! Vad anser du om min belägenhet? Vilken är din
åsikt? Nå?” frågade hon.
”Jag har egentligen ingen åsikt därom”, svarade Darja, ”men
jag har alltid tyckt mycket om dig, och när man tycker om någon,
tycker man om den människan sådan hon är och icke sådan, som
man skulle önska, att hon vore.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
