Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den hade att bjuda på, och nog var det en stor
fröjd att få träffa Erik och se huru bra han hade
det, men hon hade ändock icke kunnat känna
sig riktigt lugn i den stora staden, der hon, den
lilla obetydliga landtflickan, alldeles försvann och
der hon tyckte att alla sågo på henne och
hviskade sins emellan: »Se der går en
smålandsflicka! Så besynnerligt hon är klädd! Hon har
ju inte ens en hattskrålla.»
Det är ett besynnerligt och alls icke vackert
mode Stockholmsqvinnan antagit, nämligen att
på alla möjliga sätt spöka ut sig med hatt, den
ena grannare än den andra, och det utan att
taga hänsyn till om hatten klär eller icke. Från
och med »Munkbrofrun» och den fattigaste
tvättmadam ute i Hornskroken ända till bondflickan,
som åtta dagar varit i hufvudstaden och lyckats
få sig en plats, stata de i hattar, den ena
vidunderligare till form och klädsel än den andra.
Om den lilla »jungfrun» visste hur mycket bättre
en enkel schalett klär henne, skulle hon aldrig
begagna något annat på hufvudet. Men se, det
är den välsignade afundsjukan och fåfängan, detta
så mycket omtalade svenska nationalfel, som här
har sin hand med i spelet.
»Gud vare lof att jag är hemma från stojet
och bråket,» suckade Anna, då hon kommit en
smula in i sina gamla vanor igen; »jag håller med
fader klockaren om att borta är bra, men hemma
är bäst.»
Efter ett par dagar förde Peter Hane Annas
ärende till kungen åter på tal.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
