Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
51
liksom den hastigt uppväxt ur timret, och sträckte Maths
till jorden med ett fruktansvärdt hugg af sin stridsyxa.
Under ett förskräckligt ångestrop: »Mord! Hjelp!»
störtade Magnus, Axels betjent, till boningsrummet, och
knappt hade han förkunnat sin herre den förskräckliga tid-
ningen, att en röfv.arhop öfverstigit planket, förrän Agda
sjönk bleknande i sin fästmans armar. Axel fattade ha-
stigt sitt beslut, bar flickan till hennes säng, på hvilken
han lade henne, och i nästa ögonblick grep han sina va-
pen. Men den gamle Arvid skyndade modigt, liksom med
nngdomseld, ut och ringde häftigt på larmkloekan för att
väcka sitt folk och församla dem omkring sig. Derefter
störtade han tillbaka in i sin kammare, omgjordade sig
med sitt svärd, hängde en sköld på armen och tog den
tunga strjdsyxan, hvilken han på nära tjugu ar icke hade
fört, ned ifrån väggen. Likväl svängde han den ännu högt
öfver sitt hufvud, och vredens purpur färgade hans åldriga
ansigte; det var liksom den nära faran hade stålsatt hans
arm och den med åren försvunna, fulla mansstyrkan ånyo
infunnit sig. Lugnt tog han vaxljuset och påtände skynd-
samt de fånga spånorna, som voro uppstälda vid spiseln,
så att hela rummet i ögonblicket klart upplystes; derpå
befalte han Magnus, Axels betjent, hvilken, med lansen i
handen, stod liksom fastväxt vid det öppna fönstret, att
hevaka hans dotter, och ville nu med Axel sjelf begifva
sig ut till sitt folk. Magnus hade emellertid för få ögon-
blick sedan tillslutit dörren, och denna kunde icke fås upp
utan nyckeln, som i hastigheten ej stod att finna.
Agda låg i kammaren på knä, vred händerna och bad
högt till Gud om räddning ur den hotande faran. Arvid
och Axel stodo villrådiga, hvad de skulle göra. Redan för-
kunnade dem ett doft ånge.strop och vapenbuller på. går-
den, åtföljdt af ett häftigt vrålande och ett vildt skratt,
att drängarne voro i strid med röfvarena; då skakade den
gamle höfdingen, under det han stampade med fotterna af
otålighet, på den tunga ekdörren, men förgäfves, den kunde
ieke heller lyftas af sina gångjern. Förtörnad förebrådde
han betjenten, som inspärrat dem, och ropade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
