Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52
»Jag måste ut till mitt tappra folk! Det skall ingen
säga, att gamle Arvid hållit sig undan vid ett sådant till-
fälle! Ur vägen, du trästock!» fortfor lian, stötande un-
dan Magnus. »Jag måste ut genom fönstret, jag vill falla
röfvarena i rj^ggen!» Och redan stod han i fönsterkarmen
för att springa ned på gården, då Axels1 röst bakom ho-
nom ängsligt ropade: »Agda! Allsmägtige Gud, förbarma
dig!» Förskräckt af det sorgliga utropet, steg han tillbaka
in i rummet och instörtade i sin dotters kammare. »O
Gud! Mitt barn!» ropade han, då han såg henne ligga af-
dånad på golfvet och hennes fästman sysselsatt med att
uppresa henne.
Det häftiga bullret närmade sig. De angripnes höga
stridsrop öfvergick så småningom i ett sakta pustande och
qväfda böner; men det vilda segerropet, blandadt med eder
och hotelser, ljöd allt högre och fruktansvärdare. Mör-
darne skakade på dörren. Då tryckte den gamle krigaren
en stormhatt fast på sitt hvita hufvud. »Gud hjelpe mig,
amen!» ropade han ur sitt innersta hjerta och afbidade
nu, stående midt i rummet, i en kraftfull, upprättstående
ställning, med stridsyxan på sin högra axel, hvarje ögon-
blick färdig till försvar, den påträngande ’ fienden.
Eöfvarena rasade fruktansvärdt utanför den tillslutna
dörren, tills den slutligen gaf vika för deras yxor och
jernstänger. Gnisslande lyfte sig dörren på sina gångjern ;
brakande störtade den in i det öppna rummet, och under
fröjderop trängde röfvarhopen sig in med upplyfta, hotande
vapen. Men de veko alla hastigt tillbaka för den gamle
hjeltens vördnadsbjudande gestalt, som stod orörlig framför
dem, hållande den tunga stridsyxan högt öfver sitt hufvud
till dödshugg åt den först angripande. Småningom sänkte
röfvarena sina vapen, det blef tystare i den tjocka hopen,
de blodgirigaste betraktade hvarandra förlägna och med
frågande blickar, och ingen vågade stiga ett steg längre
fram. Då sprang äfven Axel, som förgäfves bemödat sig
att återkalla Agda till sansning, fram ur kammaren och
slöt sig tätt intill gubben, med framsträckt svärd, beredd -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
