Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
114
»Den onde anden, er käre farbror, hvilken förvridit,
edra ansigten, så att han strax igenkänner sin familj»,
sade dvergen hånfullt, och karlarne foro förskräckta till-
baka till den öppna dörren samt sågo med ängslan omkring
sig i alla vrår af det stora fängelserummet.
Men dvergen fortfor klagande, i det han åter vände
sig emot dem: »Ja, som jag säger eder, I nattens namn-
lösa barn, här huserar djefvulen, som han vore hemma.
Först har han med mig dansat en djefvulsk bröllopsdans,
så att jag förlorade andan, och sedan har han krafsat mig
med sina klor, bitit mig med sina tänder, trampat mig med
sina hästfötter och pryglat mig med sin svans, som vore
jag hans lärjunge. Ingen magt på jorden skall längre
tvinga mig att blifva qvar i denna helveteshåla; tag mig
med dig, ädle Måns Hane! Jag vill ligga vid dina fotter
som en hund, vill tjena dig och din undersköna lifhäst,
vill fylla ditt dryckeshorn, så ofta du åstundar det, och
äfven sjelf dricka med, om du så befaller; lemna mig blott
icke här i detta förbannade hålet. Jag vill gerna lemna
brud och svärfar för hin i våld, om jag endast kan rädda,
min egen kropp och själ!»
Under dvergens tal hade fångvaktarne blifvit allt mer
ängsliga ocb darrade som asplöf. Arvid och Agda tego,,
förvånade öfver dvergens besynnerliga lögn, ocb Måns Hane,
som leende öfverskådade hela gruppen, trodde sig, fastän
han satte föga förtroende till Vippels ord, göra de olyckliga
fångarne en tjenst, om han begagnade sig af detta tillfälle
för att befria dem från narrens besvärliga närvaro. Detta
gjorde han äfven, men för att göra sig säker om honom
tog han honom i kragen och bar honom en trappa upp-
före på slottsgården, hvarest han kastade honom ned1
på jorden vid vaktelden och befalte honom att icke röra
sig ur stället.
Fångvaktarne, intagna af blind vantro, tviflade inga-
lunda på dvergens berättelse och stodo framför den till-
slutna fängelsedörren i den fruktansvärdaste ångest, hvarje
ögonblick väntande ett besök af den onde anden. Vippels
blodiga gestalt trodde de sig se öfverallt och vågade icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
