Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första samlingen - Vattnet i Kyrkviken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VATTNET I K YRKVIKEN
fram till kyrkan och tillbaka igen. Han såg flera gånger ut
över sjön, som låg frusen och snöbetäckt, och tänkte därvid
på den möda vårsolen måste göra sig för att lösa upp isen.
Den hade inte kommit långt ännu. Han såg till och med, att
ett par slädar körde fram på den blanknötta vägen, som
löpte ut från prästgårdslandet och gick tvärsöver sjön bort
till grannsocknen.
Men vad gjorde det solen, att det gick långsamt att smälta
isen? Den var i alla fall säker om att få bukt med den. Om
bara han för sin del hade varit så viss om att hans arbete
skulle bli krönt med framgång, så skulle han inte fråga efter
motstånd eller lidande av något slag.
Mittpå vägen knäppte han ihop sina händer och vände
ögonen mot himlen.
— O, Gud, sa han, om du ser, att mitt arbete aldrig ska
bära frukt, så ge mig ett tecken, och jag ska upphöra att
vara präst! Jag svär dig, att jag är färdig att bli dagakarl
och vinna min bärgning genom min kropps arbete, närhelst
du visar mig, att jag inte kan sköta min syssla, så att det är
dig till behag.
Det var ganska besynnerligt. Han hade knappast sagt ut
detta, förrän han märkte, att det blev underligt tyst omkring
honom. Eller, rättare sagt, han tyckte, att hans öron stängdes
till för allt, som de vanligen förnam, och att han i stället
hade fått en ny sorts hörsel. Han hörde inte sina egna steg,
inte gnisslet av slädmedar, inte slamret av slagorna, som
dunkade mot loggolven i de närbelägna bondgårdarna. 1 dess
ställe kunde han uppfatta ljud och röster, som annars inte
tränger fram till människoöron, och rhed denna nya förmåga
förnam han hur det ropade nerifrån sjön tre gånger efter
vartannat:
— Tiden är inne, men mannen är inte kommen. Tiden är
inne, men mannen är inte kommen. Tiden är inne, men
mannen är inte kommen.
Det kom dovt och dämpat, inte från istaket, som täckte
sjön, utan från djupet därunder. Det var likt det ohyggliga
tjutet av hungertärda vargar och kom rullande under isen
77
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
