Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första samlingen - Vattnet i Kyrkviken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TROLL OCH MÄNNISKOR
visste inte vein som var ägare till den, men han tyckte, att
nöden hade ingen lag. Han var tvungen att få fatt i en häst,
var han så skulle ta den, annars skulle han inte komma i
tid till vigseln. Han försökte fånga in den främmande hästen,
och det gick lätt nog för sig. Den lät sig också spännas för
kärran och drog honom ända fram utan krångel. Gille tyckte
sig nog märka, att den hade en besynnerlig gång och att den
var illa inkörd, så att den inte förstod sig på tecken och
tillrop, men han satt ju i sina brudgumstankar och lade inte
stort märke till hästen, utan var nöjd, bara det gick framåt.
Men när han kom till bröllopsgården, sprang folket ut ur
stugan för att se på hans häst och glömde både brud och
brudgum för att tala om den och berömma den. Ingen kunde
begripa var Gille hade kommit över ett sådant kreatur. Det
måtte väl allra minst ha vuxit upp i kungens stall. Gille
skyndade sig att sela av och ställde hästen bland de andra.
Han lade gott foder för honom, sade honom tack för god
skjuts, men band inte fast honom med annat än en löpknut.
När vigseln var över, hade folk återigen gått ut för att titta
på hästen, men då var den borta. Gille anklagade sig för att
han inte hade bundit honom säkert nog och sade, att hästen
troligen hade lupit hem. Där i bröllopsgården hade han inte
velat låtsa om, att inte allt stod rätt till, men själv hade
han kommit till den tron, att det inte var någon annan än
näcken, som hade gjort honom den tjänsten att vara häst åt
honom på hans bröllopsdag.
Han hade berättat andra händelser också, men det var
framför allt denna, som hade kommit honom att tro, att
han hade vänner i vattenfolket och inte behövde vara rädd
för dem.
Prosten tyckte om mannen, och hans historier hade, som
sagt, påmint honom om hans ungdomsliv i skog och på sjö,
och det var detta, som liksom hade vaggat honom till ro
och hindrat honom från att befalla Gille att hålla inne, att
inte tala om sådana ting i hans närvaro.
Det fanns gott om människor, som inte trodde på dessa
väsenden, som allmogen påstod’sig ha sett ute i naturen, men
prosten hörde inte till deras antal. Men en sak var det att
84
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
