Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första samlingen - Två spådomar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÅ SPÅDOMAR
På våren först kom ett stort brev från Eva Fryxell. Hon
skickade mig mina dikter tillbaka. Ingen tidskrift hade velat
mottaga dem. Men hon skrev inte bara om detta. Hon skrev,
att jag skulle fara ut i världen och skaffa mig kunskaper,
annars kunde det aldrig bli något av mig.
Och så var det väl närmast till följd av dessa hennes
förmaningar, som jag för ett år sedan hade brutit mig lös
hemifrån. Under hela detta året hade jag inte författat, utan
bara studerat för att kunna inhämta allt det, som fattades
mig.
På samma gång hade kärlek till studierna vaknat hos
mig. Jag längtade efter dessa tre år vid seminariet, efter
dessa tre år av starkt, intensivt arbete och framåtskridande.
— Hon ska få slita och arbeta alla sina dar, hade moster
Wennervik sagt, och jag hoppades, att det skulle bli så.
Det ringer ibland på tamburklockan. Då spritter jag till
och undrar om det inte kan vara vaktmästarn från
seminariet. Man har sagt mig, att han inte kan komma förrän
efter klockan fem, men vem kan veta? Avgörandet kan ha
skett tidigare det här året.
Hoppet sjunker för varje ögonblick som går.
Naturligtvis har alla de andra fyrtiåtta varit duktigare än jag.
Och naturligtvis har jag svarat orätt många gånger, utan
att jag själv har märkt det.
Klockan slår tre. Då ringer det på nytt.
Det är en släkting och kamrat till mig, som kommer.
Hon söker inträde i år, hon som jag, och vi har varit i
samma grupp under förhören.
Hon kommer upp för att tala om, att vi har gått igenom,
vi båda. Hon vill inte säga hur hon har fått veta det, men
underrättelsen kommer från säkert håll. Och så snart som
hon har fått veta det, har hon skyndat att bringa mig
budskapet, för att jag inte ska behöva sitta och vara orolig
längre.
Jag vet inte vad jag säger eller gör. Jag vet inte om jag
tackar henne. Jag smyger mig undan längst in i våningen
för att få vara ensam.
143
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
