Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra samlingen - Till minnet - Albert Theodor Gellerstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ALBERT THEODOR GELLERSTEDT
aftonhimmel. De ryckte upp näckrosknoppar ur vattnet, de
gick i land och samlade in blommor, de sjöng visor, de
lyssnade till en av deltagarnas fiolspel, de skämtade och
skrattade, och Ruts vackra ansikte lyste upp hela festen.
Men tiden gick hastigt, det började lida mot midnatt, och
de måste vända om hem. Gellerstedt skötte årorna, och
på aktertoften mittframför honom satt Rut och gjorde i
ordning en bukett blå veronika, de där små, lätt avfallande
blommorna, som kallas "trohet i döden". Han tänkte
vemodigt på allt det, som han nu måste lämna. Han skulle
kasta boken nu, skulle ut i världen för att bli byggmästare
som fadern, men han ämnade inte nöja sig med att sköta
om slussverk och kanalbräddar, utan han skulle resa
väldiga byggnader med torn lika höga som Arbogakyrkornas.
Han var mycket nöjd med att föräldrarna hade tillåtit
honom att gå konstnärsvägen, men det var långt till målet.
Han visste inte ens om han skulle bli antagen som elev vid
Konstakademien i Stockholm. Det enda, som var säkert,
det var, att allt här nu var slut. I morgon redan skulle
han vara långt borta från den, som han hade gett hela sin
kärlek.
Sorg och saknad fick med ens makt över hans blyghet.
Just som de första stadshusen kom i sikte, reste han sig,
gick fiam till Rut, grep en av hennes blåa blommor och
stack ner den i sin bröstficka. Ingenting sade han och
ingenting hon, men hon blev så stilla och så vacker. De, som
satt med i båten, blev smått rörda och höll sig alla tysta.
Endast den lilla violinisten stämde upp: "Allt under
himlens fäste där sitta stjärnor små."
Det blev inte något mer av detta på ett sätt. Det kom
varken till förlovning eller giftermål. Men den första
ungdomskärlekens fina doft låg kvar i själen hos den unge,
som skulle resa bort till storstaden och söka lyckan. Den
bar i sig frön till mognad och utveckling. Den hade
kommit just i passande tid för att bli till skydd mot allt, som
skulle möta honom av ondska och last.
341
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
