- Project Runeberg -  Troll och människor I /
Hem och stat

[MARC] Author: Selma Lagerlöf - Tema: Trolls
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Andra raden text (som står inom parentes) ska vara

           HEM OCH STAT

(Tal vid rösträttskongressen i Stockholm, juni 1915.)

        Mina herrar och damer!

    Först och främst har jag att frambära ett tack
till Kongressledningen, som har inbjudit mig att
tala vid detta tillfälle, och i detta mitt tack ligger
inte bara ett erkännande av den heder, som upp-
draget innebär, utan jag vill tacka också därför,
att Ledningen genom att göra mig till talsman
för rösträttssaken har nödgat mig att för min
ringa del söka komma till rätta med den skif-
tande och törhända världsomdanande företeelse,
som heter kvinnorörelsen.
    Ty – inte sant? – ett är att gå med i ledet,
att tyst följa skaran, såsom jag hittills har gjort
härvidlag. Så länge svarar man bara för sig
själv, och så länge kan en fast tro på den nya
riktningens praktiska nödvändighet vara tillräck-
lig. Ett annat är att stå fram och tillropa de förbi-
gående, att den rätta vägen är funnen och att
den gör väl, som sluter sig till oss. Därmed tar
man på sig ett ansvar, som inte kan bäras, utan
att man har klart för sig, att rörelsen också är av
den ideella betydelse, att det kan vara ett gott
att kämpa för den, vad man än därav vinner:
glädje eller lidande, framgång eller nederlag.
    Vidare vill jag bekänna, att då jag satte mig
att tänka igenom mitt föredrag, trodde jag, att jag
utan svårighet skulle finna skäl, som bevisade
rättmätigheten av vår fordran. Jag ansåg, att
jag bara hade att gå in i en välförsedd rust-
kammare och plocka fram de vapen jag behövde.
De fanns där redan i ordning, starka och skarp-
slipade, uppsökta från historien och livet, från
tankens värld liksom från erfarenhetens. Jag
behövde endast välja.
    »Låt se,» sade jag till mig själv, »vi kvinnor
fordrar rösträtt. Vad har vi då att åberopa oss
på, som kan berättiga oss att ta del i riksstyrel-
sen?»
    Vi svenska kvinnor brukar fästa uppmärksam-
heten på själva den rösträttsrörelse, som på få
år har uppstått ibland oss. Vi berömmer oss
av våra 170 rösträttsföreningar, av de massor
broschyrer, som vi sänder ut, av de föredrag, som
vi håller. Vi påminner om att vi är 30,000 kvinnor,
som har gått in i rösträttsfordrande organisationer,
och om vår stora petition med dess 140,000 namn-
underskrifter. Men vid närmare eftertanke fann
jag, att det inte skulle löna sig för mig ått åbe-
ropa mig på detta. Skulle man inte helt enkelt
svara mig, att de svenska kvinnor, som inte be-
gärde någon rösträtt, var ändå många fler än de,
som önskade den?
    Vi brukar också hänvisa på hur många vi är,
som numera förtjänar vårt bröd genom eget,
avlönat arbete. Men staten lönar vårt arbete
mindre än mannens och utestänger oss ännu från
en del arbetstillfällen. Vi behöver få vår hand med
i lagstiftningen, för att detta skall bli rättat. Vi
önskar ändring i den gifta kvinnans ekonomiska
ställning, och vi önskar rätt för henne att bestämma
över sin egen person. Men kommer man någon-
sin att ge oss svenska kvinnor rösträtt av dessa
skäl? Säkert skulle man svara, att dessa hand-
lingar av rättvisa kommer att genomföras utan
vår medverkan, på samma sätt som den lika arvs-
rätten och mycket annat blivit oss beviljat.
    Skulle jag draga fram det arbete, som vi
kvinnor har utfört och utför som sjuksköterskor,
som diakonissor, som slumsystrar, som frivilliga
på fattigvårdens område? Man skulle svara mig,
att just detta visar vilken makt religionen utövar
över kvinnorna. Rösträtt åt kvinnorna, det skulle
betyda ett återuppståndet prästvälde.
    Eller skulle jag betona, att kvinnan kan av-
lägga akademiska examina, hon såväl som mannen,
att hon har vunnit rykte som upptäckare och forsk-
ningsresande, att hon förestår affärer, och säga,
att då hon på dessa områden kan tävla med
mannen, så skall hon säkert också visa sig äga
förmåga att sätta sig in i det parlamentariska livet?
Jag vet, att man skulle svara mig, att om det än
finns en och annan kvinna, som man gärna skulle
bevilja rösträtt, så finns det tusental, som man
inte vill unna den, och som man inte kan lagstifta
för undantagen, måste alla bli utan.
    »Men har vi då ingenting gjort, som kan
berättiga oss till samma fordringar på tillvaron som
mannen?» började jag fråga mig själv. »Vår tid
har varit lång på jorden, lika lång som hans.
Har den gått spårlöst förbi? Har vi intet skapat,
som är av oersättligt värde för livet och kulturen?
Jämte detta, att vi har satt in människor i världen,
har vi ingen insats gjort till gagn för det hela? Jag
vet dock, att kvinnorna före vår egen tid inte
har slösat bort sitt liv som lekande barn, utan
har arbetat. Jag ser på tavlor och på koppar-
stick, bilder av gamla kvinnor från gamla tider.
Deras ansikten är tärda och stränga, deras händer
knotiga. De har inte setat som slöa fångar i
harem, de har haft sin strävan och sitt intresse.
Vad har de gjort?»
    Jag ställer mig framför Rembrandts gamla
borgarkvinna, hon med de tusen rynkorna i det
kloka ansiktet, och jag frågar henne varför hon
har levat. Säkert inte för att dyrkas av många
män, inte för att styra en stat, inte för att vinna en
lärdomsgrad. Och dock kan det arbete, som hon
har ägnat sig åt, inte vara något obetydande. Hon
har inte gått tom och dum genom världen. Mäns
och kvinnors blickar vilar hellre på hennes åldriga
ansikte än på den ljuvaste unga skönhets. Hennes
liv måste ha haft ett innehåll.
    Vi vet alla vad den gamla svarar på min fråga.
Vi läser svaret i hennes milda och goda leende:
»Jag har ingenting annat gjort än skapat ett gott
hem.»
    Och se där vad de skulle svara, kvinnorna,
om de kunde stå upp ur sina gravar, släktled
efter släktled, det ena tusendet, den ena millionen
efter den andra: »Vi har ingenting annat gjort än
strävat efter att skapa ett gott hem.»
    Hur få av dem skulle svara något annat! En
och annan klostersyster skulle ropa, att hennes
livsmål hade varit att tjäna Gud, en och annan
regentinna skulle förklara, att hon hade tjänat
staten. Men deras gestalter skulle försvinna i
mängden. Deras röster skulle inte höras bland
alla dem, som svarade: »Vår strävan har varit
att skapa ett gott hem.»
    Vi vet alla, att detta är sant. Vi vet, att om
vi frågade männen, om vi kunde ställa upp dem
släktled efter släktled, tusental och milliontal efter
varandra, skulle ingen komma på den tanken att
svara, att de har varit till för att skapa ett hem.
Det har varit kvinnans sak. Det finns ingen man,
som gör anspråk på äran att ha skapat hemmet.
    Och vi vet, att det är onödigt att forska efter
annat. Vi skulle ingenting finna. Vår gåva till
mänskligheten har varit hemmet, detta och ingen-
ting annat. Vi har byggt på denna lilla byggnad
sedan vår moder Evas tid. Vi har ändrat planen,
vi har experimenterat, vi har upptäckt nytt, vi har
återvänt till gammalt, vi har anpassat oss själva.
Vi har gått ut och tämt dem bland de vilda djuren,
som hemmet behövde, vi har bland markens växter
sökt ut sädesslagen, de fruktbärande träden, de
välsmakande bären, de skönaste blommorna. Vi
har klätt vårt hem och prytt det, vi har utarbetat
dess seder, vi har skapat uppfostringskonsten, trev-
naden, hövligheten, det glada, behagliga um-
gängessättet.
    Det är för hemmet, som vi har varit stora,
för hemmet har vi också varit småaktiga. Inte
många av oss har stått med Kristina Gyllenstierna
på Stockholms murar och försvarat en stad, än
färre har dragit ut med Jeanne d'Arc för att
kämpa för fäderneslandet. Men om fienden kom
ända fram till den egna porten, då stod vi där
med disktrasan och kvasten, med den vassa tungan
och den klösande handen, färdiga att strida till
det yttersta för att försvara vår skapelse, hemmet.
    Och denna lilla byggnad, som har kostat så
många bemödanden, är den lyckad eller miss-
lyckad? Är denna kvinnans insats i kulturen ringa
eller värdefull? Är den uppskattad eller föraktad?
    Man behöver ju, för att få svar, bara lyssna till
yttranden, som vi ständigt hör omkring oss. Var-
för går det en människa väl i världen? Därför
att hon har haft ett gott hem. En annan miss-
lyckas. Det beror återigen på den uppfostran, som
hon har tagit med från sitt hem. Hur har den
mannen kunnat bära sina olyckor? Det är därför,
att hans hustru alltid har berett honom ett gott hem.
    Är den inte också beundransvärd, denna lilla
fristad? Den tar emot oss med glädje som späda,
hjälplösa, besvärliga barn. Den har en ärad plats
för oss som svaga, bräckliga åldringar. Den ger
mannen glädje och vederkvickelse, då han vänder
åter dit, trött av dagens arbete. Den omhuldar
honom lika varmt, då världen går honom emot,
som då den upphöjer honom. Där finns inga
lagar, endast sedvanor, som man följer, därför
att de är nyttiga och ändamålsenliga. Där straffas,
men inte för att utkräva hämnd, utan för att upp-
fostra. Där finns användning för alla talanger, men
den, som inga har, kan göra sig lika älskad som
den mest snillrike. Den kan upptaga fattiga tjänare
i sin värld och behålla dem för livet. Den släpper
ingen av de sina ur sikte och slaktar den gödda
kalven, då den förlorade sonen återvänder. Den
är en upplagsplats för fädrens sägner och visor,
den har sin egen ritual för fester och högtidlig-
heter, den bevarar minnen av förfäder, som ingen
historia vet att nämna. Där får var och en vara
sig själv, så länge han inte stör harmonien i det
hela. Det finns intet smidigare, intet barmhär-
tigare bland allt, som människor har åstadkommit.
Det finns intet så älskat, så högt uppskattat som
kvinnans skapelse, hemmet.
    Men då det nu är så, då vi erkänner, att allt
annat kvinnoarbete är av försvinnande betydelse,
jämfört med det utomordentliga, som hon har
utfört i hemmet, då vi ser hur envist den kvinn-
liga begåvningen riktar sig åt detta håll, måste vi
inte av allt vårt hjärta beklaga kvinnorörelsen,
detta kvinnornas uppbrott från hemmet, deras
emigration, skulle jag vilja säga, från det egna,
vanda verksamhetsområdet in på mannens arbets-
fält?
    De flesta män och en god del av kvinnorna
själva har sörjt och ängslats, de har också hejdat
och stängt, så mycket de har förmått, men ingen-
ting har hulpit. Det har inte funnits mycket er-
kännande för den unga kvinnans strävan efter ar-
bete, men så mycket mer hån och åtlöje. De minst
tilltalande platser, den sämsta avlöning har bjudits
henne, och hon har tackat och tagit emot. Men de
är få, som har funnit något beundransvärt i detta.
Man har haft en instinktlik känsla av att hon hand-
lade orätt, då hon lämnade hemtjänsten.
    Man gör i dessa dagar de mest vittgående
undersökningar över emigrationens orsaker. Man
finner, att den beror av ekonomiskt tryck, av lust
till jämlikhet och frihet, av längtan efter ombyte,
av lockande exempel.....
    Men har man därmed sagt nog? Känner vi
inte alla, att detta våldsamma lösslitande från
fädernejorden tyckes förorsakat av ett oförklarligt
och oemotståndligt tvång? Vi liknar det vid
sjukdom, detta, som driver tusen och åter tusen
från kända omgivningar och älskade anförvanter
bort till främmande land att anpassa sig efter
en ny natur, lära ett nytt språk, tillägna sig nya
arbetsmetoder. Lönen står oviss, men obehagen
och svårigheterna är säkra och oundvikliga.
Måste det inte vara en stor naturens lag, som
sätter utvandrarskarorna i rörelse?
    Vi andra vågar knappt gora något för att
hejda, ty vi vet, att så länge det finns en sträcka
obruten mark på jordens yta, så länge skall det
finnas nybyggare, som söker sig dit. Man skall
aldrig kunna förbjuda människor att uppfylla
jorden och göra henne beboelig.
    Därför är det heller ingen, som skrattar åt
emigranten, och jag tror, att det snart skall vara
slut med skämtet över den arbetande kvinnan.
Man skall förstå, att då hon drevs att emigrera
från hemmet, var det inte bara av ekonomiska
orsaker, inte bara av begär efter likställdhet, inte
av lust efter ombyte och frihet. Detta allt har
spelat en roll, men också något annat. Ett tvång,
starkare än den egna naturens tvång, en fläkt av
det oförklarliga i världen har satt kvinnorna i
rörelse. Man skall förstå detta, och man skall
inte mer våga att hejda och stänga. Gulnande
vetefält, nya städer, uppblomstrande stater visar
oss var emigrantens väg har gått fram. Kvinnan
skall kanske också visa en gång, att då hon
trängde in på mannens arbetsområde, ville hon
lägga vildmarker och öknar under kulturen.
    Men innan vi vågar förutsäga något om fram-
tiden, låt oss se till vad mannen har utfört på
det arbetsfält, som han har ägnat sig åt! Och först
av allt: Vari har hans arbete bestått? Under
de tusental av år, som kvinnan har arbetat på
sin lilla skapelse, hemmet, vad har mannen verkat
främst och störst?
    Det kan inte vara någon tvekan om svaret.
Mannen har skapat staten. För den har han tjänat,
för den har han lidit. Han har gett den sitt över-
mänskliga arbete som dess styresman, han har
vågat livet för att reformera den. Han har skänkt
den sina djupsinnigaste tanker, ställt sig framför
kanonmynningen för att försvara den. Han har
sammanfört dess område, utarbetat dess lagar,
inordnat folkklasserna i denna oändligt konstrika
skapelse, som omfattar oss alla och förenar oss
som lemmar i en kropp.
    Aldrig skall man förneka mannen hans stora
ära som samfundsdanare. Inte bara den stora
helstaten, utan alla dessa små och stora organisa-
tioner, som den innefattar, är hans verk. Så
snart vi går utanför hemmets fyra väggar, möter
vi honom och endast honom. Han har skapat
gården, byn, kommunen, staden; han har upp-
rättat kyrkan, universitetet, industrisamhället; alla
de stater i staten, som vi känner, är från början
hans verk. Han är den största byggaren av
mänskliga myrstackar, han står aldrig ensam,
tillhör alltid en sammanslutning. Ingen man är
så ärad som statsmannen, som den stora regenten,
därför att vi känner och förstår, att mannens
främsta gåva till kulturen är den välordnade,
starka, skyddande staten.
    Men nu må väl vi kvinnor fråga oss: »Är
det möjligt för oss att jämföra vår lilla skapelse,
hemmet, med mannens stolta verk, staten?»
    Låt oss då för det första slå fast en sak!
Det är inte min mening att säga, att hemmet,
sådant, som jag nyss har framställt det, är för-
verkligat överallt. Om så vore, då skulle troligen
mänskligheten stå vid sitt mål och inga reformer
eller framsteg vidare vara nödvändiga. Natur-
ligtvis vet jag, att de flesta hem inte är full-
komliga, och att många är dåliga. Men de
goda, de lyckliga hemmen finns dock. Vi har
sett dem. Vi har levat i dem. Vi har kanske
inte ägt dem själva, men vi kan vittna om att
de finns. De är inte bara en dröm. Kvinnor
kan skapa dem i fattigdom och i rikedom, i
ringhet och i förfining. De inrymmes i kunga-
borgen och i torparstugan. Det goda hemmet är
något, som verkligen finns till.
    Men nu staterna?
    Dessa våra stora hem, så svåra att bygga,
resta med sådan ansträngning, vattnade av så
mycket blod och tårar, uppförda med hjälp av
de största karaktärer, de djärvaste snillen, finns det
eller har det funnits någon bland dem, som har
tillfredsställt alla sina medlemmar? Är de inte
mitt uppe i ett ständigt reformarbete? Vill man
inte än i dag omforma dem från bottnen och ända
upp? Inrymmer de inte ständiga anledningar till
missnöje och bitterhet?
    I Runebergs Nadeschda säger Rysslands tsar,
kejsarinnan Katarina, till sin vän furstinnan Natalia
på tal om hennes hem:
      Vilken lycka att till alla kunna hinna,
      kunna hela alla brister,
      att ett litet paradis av fröjd och lycka
      blott med hjärtats vilja skapa!
    Katarina var en kvinna, men hon talar inte
här som kvinna, utan som regent över jordens
största rike. Hon vet, och varje statsman vet,
att staten kan skapa ordning och skaffa försvar,
men hon är genomträngd av känslan av dess
begränsning och vanmakt i andra stycken.
    Eller var finns den stat, där inga barn driver
omkring hemlösa, där intet ungt människoämne
förfares, utan alla unga blir uppfostrade i glädje
och med saktmod, som barnens rätt är?
    Var finns den stat, som låter alla sina fattiga
gamla få en trygg och ärad ålderdom, som det
är tillbörligt för dem, som nalkas livets slut?
    Var finns den stat, som straffar inte för att
hämnas, utan endast och allenast för att uppfostra
och upprätta, som det oss kloka och målmedvetna
människor tillkommer?
    Var finns den stat, som kan ta vara på varje
begåvning? Var den, där den olycklige blir lika
omhuldad som den framgångsrike?
    Var finns den stat, som inte hyser inom sig
främmande folkslag, som den inte kan lycklig-
göra? Var den stat, som ger alla tillfälle att
leva sitt eget fria liv, så länge de inte stör
harmonien i det hela? Var den stat, där ingen av
dess medlemmar får gå till spillo i lättja, i drycken-
skap, i skamlig levnad?
    Man svarar mig kanske, att det inte är detta,
som staten vill. Den vill ordning och försvar.
Men i så fall: varför sysslar den med allt detta
andra? Den gör det, därför att den vet, att den
stat inte kan hålla sig uppe, som inte vill skapa
lycka. Den måste det, därför att den behöver att
bli älskad av hög och låg. Staten måste vara ett
redskap för trevnad, trygghet, uppfostran, kultur,
förädling. Det är genom den, som mänsklig-
heten skall få sina högst spända förhoppningar
förverkligade.
    Bristen ligger inte heller däri, att staterna
inte ställer nog stora fordringar på sig själva,
utan däri, att det hittills av något skäl har varit
dem omöjligt att genomföra dem.
    Här är nu tid att göra en påminnelse. Jag har
vågat säga, att hemmet är kvinnans skapelse, men
jag har aldrig sagt, att hon har skapat det ensam.
Till lycka för henne och för alla har hon alltid
där haft mannen bredvid sig. Husbonde och
matmor har suttit sida vid sida. Hade kvinnan
strävat ensam, skulle hon inte ha löst uppgiften.
Hemmet skulle inte ha funnits till varken som
dröm eller som verklighet.
    Men vid skapandet av staten har mannen stått
ensam. Det har stått en drottning vid kungens
sida under kröningspällen, men hon har inte varit
med som drottning, bara som hustru. Ingenting
har tvungit mannen att föra kvinnan med sig i
domsalen, i ämbetsverket, i varumagasinet. Han
har strävat sig fram ensam med sina svåra värv.
Hur länge gick han inte som läkare ensam också
på sjukhusen? Han går ensam ännu till sin
prästerliga gärning. Han lagar själv sin mat i
kasernen, han uppfostrar och pluggar i gosskolan.
Han har åtagit sig det svåraste av allt, att sörja
för de fattiga, han har inte fruktat för arbetet.
    Men har han lyckats?
    Vad vittnar hatet mellan samhällsklasserna?
Vad vittnar de dova ropen nerifrån, allt hot
om omvälvning? Vad vittnar all klagan från
arbetslösa? Vad vittnar utvandringen? Vittnar
allt detta, att han har lyckats, att han någonsin
kan lyckas?
    Och se nu! Just i detta ögonblick i tiden, då
staterna vacklar, så beundransvärt de än är upp-
förda, då den sociala omstörtningen synes stå
för dörren, då är det den stora kvinnliga invasio-
nen in på det manliga arbetsfältet, in på statens
mark tar sin början!
    Har detta något att betyda? Eller betyder
det endast, att kvinnan önskar sig bättre levnads-
villkor, likställighet, ombyte, frihet, makt? Varför
kom den då just nu? Man skall vara blind för
att inte se, dov för att inte höra.
    Eller hör hon inom sig något, som kallar och
manar? »Gå ut i nytt, hårt arbete! Tag platsen
vid järnvägsbommen, sopa gatan, skriv rent på
kontoret, sälj frimärken på posten, undervisa långt
ner i ‘förberedande’, sitt vid telefonluren, var
hantlangare vid operationerna, gör allt detta
obetydliga arbete, och var viss, att det inte är
bortkastat!
    Var övertygad framför allt, att det har varit
nödvändigt! Du måste in överallt, du måste finnas
till hands överallt, om staten en gång skall kunna
bli älskad som ett hem. Var viss, att din arbets-
kraft, som nu är så ringaktad, snart skall bli
uppskattad och eftersökt, ja, tagen i anspråk över
förmågan. Var viss att på samma sätt, som
läkaren inte mera kan reda sig utan sjuksköterskan,
skall prästen och fattighusföreståndaren begagna
sig av diakonissan, fabriksägaren av den kvinnliga
inspektrisen! Var viss, att vi snart skall finnas
överallt, i obygder och i städer, med många nu
okända titlar och yrken, men alla arbetande för
det gemensamma målet!»
    Ack, vi kvinnor är inga fullkomliga varelser,
ni män är inte fullkomliga mera än vi. Hur skall
vi nå fram till det, som är stort och gott, utan
att hjälpa varandra?
    Vi tror inte, att verket skall gå fort, men vi
tror, att det vore synd och dårskap att avvisa vår
hjälp. Vi tror, att Guds vind för oss. Det lilla
mästerverket, hemmet, var vår skapelse med man-
nens hjälp. Det stora mästerverket, den goda
staten, skall skapas av mannen, då han på allvar
tar kvinnan till sin hjälpare.



Project Runeberg, Thu Dec 13 16:25:15 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/troll1/hemstat.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free