- Project Runeberg -  Troll och människor I /
Tal vid Nobelfesten 10 december 1909

[MARC] Author: Selma Lagerlöf - Tema: Trolls
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

           TAL VID NOBELFESTEN 10 DECEMBER 1909

    Kungliga högheter! Mina herrar och damer!

    Det var för några dar sen, då jag satt på tåget
för att resa till Stockholm. Det led mot kvällen.
Det var mörkt ute och rätt skumt i kupén. Mina
medresande slumrade var och en i sitt hörn, och
jag satt tyst och hörde på tågets dån, då det
brusade fram på skenorna.
    Medan jag satt där, kom jag att tänka på alla
de gånger, som jag hade rest till Stockholm. Som
oftast hade det varit för något svårt. Jag hade
farit dit för att ta examen, och jag hade farit dit
med manuskript för att söka förläggare. Och nu
var jag på väg dit för att ta emot Nobelpriset. Det
var inte utan, att jag tyckte, att det var svårt, det
också.
    Hela hösten hade jag levat i mitt gamla hem
i Värmland i den största ensamhet, och nu skulle
jag nödgas träda fram bland många människor.
Det var, som om jag hade blivit skygg för liv och
rörelse därborta i ensligheten, och jag blev ängslig
vid tanken på att åter nödgas visa mig ute i
världen.
    Men i grunden var det ju en så förunderligt
stor glädje att få ta emot priset, och jag sökte
fördriva min ängslan genom att tänka på dem,
som skulle bli glada åt min lycka. Det var
många goda gamla vänner, det var mina syskon,
och först och främst var det min gamla mor, som
satt därhemma och gladde sig åt att ha fått
uppleva denna stora tilldragelsen.
    Med detsamma kom jag att tänka på min far,
och jag kände en stor saknad över att han inte
levde, så att jag kunde berätta honom, att jag
hade fått Nobelpriset. Jag visste, att ingen skulle
ha blivit så glad som han. Aldrig har jag råkat
någon, som har hyst en sådan kärlek och vördnad
för diktning och diktare, och om han nu hade
fått veta, att Svenska akademien hade tillerkänt
mig ett stort diktarpris . . . Det var en riktig
sorg, att jag inte fick tala om det för honom.
    Var och en, som har farit på tåget i natt
och mörker, vet, att det kan hända, att vagnarna
långa stunder glider framåt märkvärdigt stilla utan
en skakning. Buller och rassel upphör, och
det jämna dånet från hjulen förbyter sig i stillsam
och entonig musik. Det är, som om järnvägs-
vagnarna inte längre fore fram på syllar och
skenor, utan glede bort i rymden. Nå, just som
jag tänkte på att jag ville råka far, hände något
i den vägen. Tåget började ila framåt så ljud-
löst och lätt, att jag tyckte, att det omöjligt kunde
vara kvar på jorden. Och så började mina tankar
leka: »Tänk, om jag nu fore till min gamle far i
himmelrik! Jag tycker mig ha hört, att sådant
har hänt andra; varför skulle det inte hända mig?»
    Järnvägsvagnen fortfor att glida framåt tyst
och ljudlöst. Men vart den så for, så hade den
långt att färdas, innan den nådde målet, och mina
tankar hann fram före den.
    »När jag nu råkar far,» tänkte jag, »sitter
han nog i en gungstol på en veranda och har
framför sig en solig gårdsplan, som är full av
blommor och fåglar, och naturligtvis håller han
på att läsa Fritjofs saga. Och då far får se
mig, lägger han ner boken och skjuter glasögonen
upp i pannan, och så reser han sig och går emot
mig. Och han säger »goddag» och »välkommen»
och »Nej, är du ute och går!» och »Hur står det
till med dig, flickan min?» – alldeles på det
gamla sättet.
    Först då han har satt sig till rätta i gung-
stolen igen, börjar han undra varför jag har sökt
upp honom. »Det är väl inte något på tok där-
hemma?» frågar han plötsligt.
    »Nej då, far, det står bra till.» Och jag ämnar
just tala om nyheten, men så tycker jag, att
jag vill gömma på den en smula, och därför gör
jag liksom en omväg. »Jag har bara kommit
för att be dig om ett gott råd,» säger jag och tar
an ett bekymrat utseende. »Det är så, att jag har
råkat i stora skulder.»
    »Jag är rädd för att du inte kan få mycken
hjälp med den saken hos mig,» säger far. »Man
kan visst säga om det här stället som om de
gamla herrgårdarna i Värmland, att här finns
allting utom pengar.»
    »Det är inte heller för pengar, som jag är i
skuld,» säger jag. – »Det var värre, det,» svarar
far. »Tala nu om allting från början, flickan
min!»
    »Det är inte för mycket, att du hjälper mig,»
säger jag, »för det är nog ditt fel från början.
Kommer du ihåg hur du brukade sitta vid klaveret
och sjunga Bellman för oss barn, och minns
du hur du lät oss läsa Tegnér och Runeberg och
Andersen ett par gånger var vinter? På det
sättet var det, som jag råkade i min första stora
skuld. Far, hur ska jag kunna vedergälla dem
för att de lärde mig att älska sagorna och hjälte-
dåden och fosterjorden och människolivet i all
sin storhet och i all sin skröplighet?»
    När jag säger detta, sätter far sig till rätta i
gungstolen och får ett vackert uttryck i ögonen.
»Jag är glad åt att jag var med om att skaffa dig
den skulden,» säger han.
    »Ja, det kan du ju ha rätt i, far,» säger jag,
»men du får komma ihåg, att det inte är slut med
detta. Du får tänka på att jag har en sådan
mängd fordringsägare. Tänk på alla de där fattiga
och hemlösa kavaljererna, som brukade fara om-
kring i Värmland i din ungdom och spela kille
och sjunga visor! Till dem står jag i skuld för
galna äventyr och upptåg och skämt i oändlighet.
Och tänk på alla de gamla, som har suttit i små
grå stugor i skogsbrynet och berättat om näck
och troll och bergtagna jungfrur! Det är väl de,
som har lärt mig hur det kan bredas ut poesi
över hårda fjäll och svarta skogar. – Och så, far,
tänk på alla de bleka och hålögda munkar och
nunnor, som har suttit i skumma kloster och sett
syner och hört röster! Till dem står jag i skuld
för lån ur den stora legendskatten, som de har
samlat sig. Och tänk på dalbönderna, som drog
till Jerusalem! Är jag inte i skuld hos dem, därför
att de gav mig ett stordåd att skriva om? Och
det är inte nog med att jag står i skuld hos
människor, far, det är hela naturen också. Det
är markens djur och himmelens fåglar och blom-
mor och träd, – de har allesammans haft sina
hemligheter att berätta mig.»
    Far bara nickar och småler, medan jag säger
detta, och ser inte alls bekymrad ut. »Du måtte
väl förstå, att det är en stor skuldbörda, far?» säger
jag och blir alltmer allvarsam. »På jorden vet
ingen hur den ska gäldas. Jag trodde, att ni
visste det här i himlen.» – »Ja, det vet vi nog
också,» säger far och tar saken lätt, som han
brukar. »Det ska nog bli råd för dina bekymmer.
Var inte rädd, barn!»
    »Ja, men, far, det är ändå inte nog med
detta,» säger jag. »Jag står också i skuld hos
alla, som har ryktat språket, som har smitt och
format det goda verktyget och lärt mig att nyttja
det. Och står jag inte i skuld till alla dem, som
har diktat och skrivit före min tid, som har gjort
det till en skön konst att berätta om människo-
öden, som har gett uppslag och anvisat vägar?
Står jag inte i mångfaldig skuld till dem, som i
min ungdom främst bar upp dikten: hos de stora
norrmännen och de stora ryssarna? Står jag inte
i skuld därför, att jag har fått leva i en tid, då
mitt eget lands diktning har stått i högsta blomst-
ring, därför att jag har fått se Rydbergs marmor-
kejsare, Snoilskys diktvärld, Strindbergs skärgård,
Geijerstams folkliv, Tor Hedbergs skådespel, Anne-
Charlotte Edgrens och Ernst Ahlgrens nutids-
människor, Helena Nybloms dikter, Heidenstams
Österland, Sophie Elkans levandegjorda historia,
Frödings Värmlandslåtar, Levertins legender, Hall-
ströms Thanatos och Karlfeldts Dalmålningar och
så mycket annat framträda ungt och nytt, eggande
till tävlan och befruktande för drömmen?»
    »Ja, ja,» säger far. »Du har rätt, du är i stor
skuld, men det ska det nog bli råd med.»
    »Jag tror inte, att du riktigt förstår hur svårt
jag har det, far,» säger jag. »Du har nog inte
besinnat, att jag också står i skuld till mina
läsare. Vad har jag inte allt att tacka dem för:
alltifrån den gamle kungen och hans yngste son,
som sände mig ut på min gesällvandring till
södern, till de små skolbarnen, som klottrar ihop
ett tack för Nils Holgersson? Vad skulle det ha
blivit av mig, om man inte hade velat läsa mina
böcker? – Inte heller får du glömma dem, som
har skrivit om mig. Kom ihåg den store danske
kritikern, som vann mig vänner över hela sitt
land bara med ett par ord! Och tänk på honom,
som nu är död och som tillblandade sin dryck
på bittert och ljuvt konstfullare, än någon har
gjort hos oss före hans tid! Tänk på alla dem,
som i främmande land har arbetat för mig! Jag
har skuld, far, både till dem, som har berömt,
och till dem, som har tadlat.»
    »Ja, ja,» säger far, och jag tycker inte, att
han ser så lugn ut. Han börjar visst förstå, att
det inte blir så lätt att råda mig.
    »Kom ihåg alla, som har hjälpt mig, far!» säger
jag. »Tänk på min trogna vän Esselde, som sökte
öppna en väg för mig, då ännu ingen annan
vågade tro på mig! Kom ihåg de många, som
har värnat om min diktning och skyddat mitt
arbete! Och kom ihåg min goda vän och res-
kamrat, som inte bara förde mig till södern och
visade mig all konstens härlighet, utan också
gjorde hela livet ljusare och rikare! Och tänk
på all kärlek, som har mött mig, tänk på all heder
och utmärkelse! Kan du inte förstå, att jag be-
höver komma till dig för att få veta hur man
betalar sådana här skulder?»
    Far har sänkt huvudet och ser inte så hopp-
full ut som i början. »Jag tror visst, att det inte
blir så lätt att finna hjälp för dig, flickan min,»
säger han. »Men nu måtte det väl vara slut?»
    »Nej, hittills har det väl ändå varit så, att
jag har kunnat bära det,» säger jag. »Men nu
kommer snart det allra värsta. Det var därför,
som jag var tvungen att gå till dig och fråga om
råd.»
    »Jag kan inte förstå, att du kan råka i värre
skuld,» säger far.
    »Åjo,» säger jag och så talar jag om »det»
för honom.
    »Aldrig kan jag tro, att Svenska akademien
.....» säger far. Men i detsamma ser han på
mig, och då förstår han, att »det» är sant. Och
det börjar rycka i varenda rynka i hans gamla
ansikte, och han får tårarna i ögonen.
    »Vad ska jag säga till dem, som har beslutat
i den här saken, och till dem, som har anmält mig
till pris?» säger jag. »För tänk på detta, far: det
är inte bara ära och pengar, som de har gett.
De har haft en så god tro om mig, att de har
vågat utmärka mig inför all världen. Hur ska
jag plåna ut den tacksamhetsskulden?»
    Far sitter och grubblar litet, men så torkar
han bort glädjetårarna ur ögonen, skakar på sig
och slår näven i stolkarmen. »Jag vill inte sitta
här längre och fundera på saker, som ingen,
varken i himmel eller på jord, kan ge svar på,»
säger han. »Är det så, att du har fått Nobel-
priset, då bryr jag mig inte om annat än att vara
glad.»
    Kungliga högheter! Mina herrar och damer!
Då jag inte fick bättre besked på alla mina frågor,
så återstår mig bara att be er deltaga i den tack-
samhetens skål, som jag har äran föreslå för
Svenska akademien.



Project Runeberg, Thu Dec 13 16:25:15 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/troll1/nobeltal.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free