Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folkets fädra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då ville hon hellre dö. Tyst och stilla växte denna
tanke samman med allt, vad hon önskade sig eller
hoppades av livet. Fick hon ingen att älska,
ville hon dö. Och hon grät tunga tårar för sig
själv vid tanken på, att ingen skulle sörja henne.
Sin far höll hon av mera än andra människor,
men emedan hon fått hans sinne i arv, trodde
hon aldrig, att han hyste någon större ömhet
för henne.
Sådan var Elin Olasdotter, när hon en dag
vid midsommartiden mötte Hans Niklasson, och
denne utan vidare förberedelser framkastade sin
fråga, om jungfru Elin ville komma hem till
honom en dag, så skulle han visa henne hennes
man. Hans Niklasson svor på, att vad han sade
var sant, och att hon kunde lita på hans ord.
Och Elin Olasdotter gjorde honom till viljes och
kom. Hon gjorde detta, utan att mena något
allvar därmed, och hon tänkte icke vidare över
sitt förehavande, när hon en lördagsafton tog
vägen över ängarna till Hans ungkarls stuga. Då
såg hon för första gången Nils Tufvesson.
Elin började bliva eftertänksam, först när hon
anade, att det var mera allvar i detta, än hon
trott, och när hon satt i stugan, och Hans
Niklasson reste sig upp och gick ut, lämnande de båda
unga ensamma, då kände hon som en tryckning
för bröstet och önskade, att hon vore långt
därifrån. Men Nils rörde sig icke från stolen, där
han satt. Kraftig och stilla satt han, som han
suttit, han flyttade sig icke närmare för att
omfamna Elin och sade henne intet av allt det, som
unga män bruka säga till flickor. Ej heller såg
han på henne, mera än han hade gjort, innan
de blevo ensamma. Han yttrade blott några
alldagliga ord, vilka han måste säga, för att
tystnaden ej skulle bliva för tryckande, och han såg
lättad ut, när Hans ungkarl om en stund inträdde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
