- Project Runeberg -  Nils Tufvesson och hans moder /
95

(1912) [MARC] Author: Gustaf af Geijerstam
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folkets fädra

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

de, till dess att Elin gråtit ut, och när hon gjort
sa, bådo de henne säga dem allt.

Då började Elin att tala.

»Jag har ju aldrig kunnat lida, att någon
sagt mig något ont», sade hon. »Och nu hör jag
intet annat än ont från morgon till kväll. Det är
synd om Nils, och det är synd om mig. Hon gör
oss bägge olyckliga, och det blir aldrig väl, förrän
jag kommer därifrån.»

Föräldrarna förstodo ej mycket av detta, de
bådo dottern förklara, vad det var, som tryckte
henne, och de började fråga henne om detaljer.
Men på alla deras frågor svarade Elin: »Nej, det
var inte det, och det var inte det.»

Och som hon sade detta, kände Elin, att nu
måste hon säga det yttersta. Gjorde hon det,
skulle hjälpen komma, och allt skulle bli som
hon önskat. Men maktlösheten var över henne.
Hon kände i ångest, att denna sin yttersta nöd
och skam kunde hon icke blotta. Hon såg mot
faderns ansikte och mot moderns, och hennes
blick fick det vettskrämda uttryck, som kommer
hos ett sårat djur, när krafterna svika, och
hundarna stängt vägen till flykt. Seg och outrotlig
behärskade blygsamhetskänslan trots allt hennes
plågade själ och fjättrade hennes tunga. Och när
hon märkte, att hon icke kunde bliva herre
däröver, hur mycket hon än ville, då höjde hon sina
armar mot föräldrarna och nästan skrek:

»Kan ni inte tro mig? Kan jag inte få stanna,
där jag är? Sedan må det komma vad som vill.»

Elin tyckte, att förtvivlan inom henne ropade
så högt, att var man måste höra den som hon
och förstå. Ett ögonblick gick också den tanken
genom Ola Perssons själ, att han icke skulle fråga
vidare, utan låta dottern bliva kvar, då hon nu
kommit, samt endast skriva till mågen, att Elin
för alltid lämnat dennes hus. Men i nästa

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 18:28:40 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tufvesson/0095.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free