Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Domen över de levande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för att sitta där, till dess att hennes tur kom att
kallas in för rätten.
Inne i salen var denna redan samlad, och
en underligare rättegång har ingen sett. De, som
sutto i rätten, kunde icke frigöra sig från känslan
av det ohyggliga, som själva platsen, där de voro
församlade, gjorde dubbelt plågsam. Domaren
såg orolig ut, och åklagaren bet sig gång på
gång i läppen och såg i sina papper, som hade
han glömt något. Vittnena fyllde rummet, vilket
var alltför trångt för att kunna giva plats åt
alla, som ville komma in, och åhörarna hade
därför skockat sig omkring fönstren, vilka för
värmens skull stodo öppna. Bland dem härskade
en upphetsning, som ingen kunde giva ord. Den
kändes av alla, delades av alla och meddelade sig
överallt. Så blir det gärna, när människor komma
samman i flock. Vare sig det sker till gott eller
ont, så smitta människors tankar varandra. Det
är ögonen, som tala, ansiktena, som få liv.
Åt-börder, vilka ingen vet sig göra, och ingen minns
sig hava sett, föra sitt stumma språk, när
munnania tvingas till tystnad. Och det är mer än
detta. Allt, vad vi icke känna i människosjälens
djup, allt detta, om vilket vi veta så föga, kommer
på ett hemlighetsfullt sätt i rörelse. Det är detta,
som kan göra en tystnad mellan människor rik
eller ljus, liksom våldsam och förfärlig. Här voro
tusen tankar, stämningar, önskningar och viljor
utan ord blandade om varandra. De kämpade
och stego. Som osynliga vågor fyllde de luften,
och de skräckfyllda ansikten, vilka uttryckte och
togo intryck av allt detta, sade dock intet
av allt det förfärliga, som var.
Nils Tufvesson går genom vardagsstugan in
i salen, som i hans öron ännu genljuder av
psalmens ord, vilka tvingade honom till
bekännelse. Där stannar han inför rättens bord, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
