Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De menskliga drifterna anledning till de första uppfinningarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vapen är hennes förnuft. Det förlänger hennes arm,
bevingar hennes steg, förstärker hennes sinnen. Det
lär henne göra iakttagelser och använda dem; det lär
henne fånga den snabba hästen, fjettra den väldiga
elefanten och narra den listiga räfven. Med dess
tillhjelp blir hon den yttre verldens herre; men i
hennes inre bygga känsla och fantasi det godas och
skönas rike, hvarutur intet yttre våld kan fördrifva
henne.
Lyckans, det inre så väl som det yttre välbefinnandets
vilkor äro för hvarje menniska olika, och de
mångdubblas med krafternas tillväxt, så att endast den
yttersta ansträngning, den förnuftigaste användning
af våra förmögenheter kan något så när fullständigt
uppfylla dem. Och deri ligger den evigt eggande
sporren, som hvarken lemnar menskligheten eller den
enskilde någon rast eller ro, utan oupphörligt drifver
dem mot ett mål, som det ej är någon dödlig beskärdt
att verkligt uppnå.
Huru långt än menniskoanden bäres af sina vingar,
öppna sig dock för hans blick ständigt nya rymder, som
han ännu ej genomflugit, och om han än, när synkretsen
vidgas, känner sig fyld och lyft af det herliga
medvetandet af sitt höga ursprung, känner han dock
allt jemt på samma gång denna evigt otillfredsstälda
längtan, som är källan till all smärta så väl som
till all fröjd. Denna osläckta och osläckliga törst,
som intet djur kan erfara, som för menniskan endast
känner två tider, ett förflutet och ett tillkommande,
men intet närvarande, som låter henne sväfva mellan
sorgen öfver ett förloradt och hoppet om ett kommande,
hon är mensklighetens allra egnaste egendom; genom
henne förädlas, utan henne förfäas hon.
Vi nämde nyss sjelfbevarelsedriften såsom den bland
menniskans drifter, som först och kraftigast tvingar
henne till en viss verksamhet.
Hungern drifver henne att skaffa sig för hennes
uppehälle passande födoämnen. Der de ej i riklig
mängd eller i njutbar form bjudas henne af naturen
sjelf, måste menniskan för att erhålla dem än uttänka
redskap, vapen och jagtmetoder, än taga elden och
kölden, än solens och luftens torkande egenskaper i
anspråk, dels för att göra växt- och djurrikets råa
alster ätbara, dels för att förvara dem för kommande
behof. Mot de plötsliga temperaturvexlingarna
måste hon, om de mycket smärtsamt inverka på hennes
kropp, värja sig genom betäckning, kläder, eller
genom skyddande väggar, bostäder. Men dessa första
hjelpmedel må vara aldrig så enkla, kunna de dock
endast erhållas genom en bearbetning af råämnen,
hvilket åter fordrar en mängd olikartade verktyg.
De allra första behofven, som redan den enskilda
menniskan känner, måste således drifva henne till
uppfinningar, hvilka erbjuda henne medel till
förfärdigande af vapen, husgeråd, kläder och bostäder.
Ej mindre vigtig är den dernäst uppträdande
fortplantningsdriften, driften att uppehålla
slägtet. Hon tvingar menniskan till samhällighet,
och sålunda uppstår språket. Menniskorna komma i de
mångfaldigaste förhållanden till hvarandra, känslorna
bli mera koncentrerade, och hvad som förut blott
var ett af nödvändigheten pålagdt tvång, erhåller
derigenom, att det nu mera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
