Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gradmätningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lösningen af detta problem anförtroddes åt den
berömde geometern Picard. År 1669 utförde han
sitt arbete med den yttersta samvetsgranhet, och
hans mätning förtjenar framför alla det största
förtroendet. Emellan Amiens och Malvoisine mätte han
en båge om 1° 28’ 28’’ och beräknade derefter längden
af en meridiangrad till 57 060 toises (374 313,6 fot).
På denna uppgift stödde sig Huyghens och Newton vid
sina beräkningar af jordens storlek, hvilken man ännu
alltjemt betraktade som ett fullkomligt klot. Men
när Richer gjort den iakttagelsen, att han, för att
i Cayenne ha en riktig sekundpendel, måste förkorta
den från Paris ditförda med 1 3/4 linie, samt funnit,
att denna korrektion ej kunde skrifvas ensamt på
värmets och den deraf följande utvidgningens räkning,
framstälde Newton det påståendet, att denna förändring
vore en följd af den genom jordens rotation alstrade
centrifugalkraften. Han slöt vidare, att som denna
kraft är störst vid eqvatorn, måste mera af jordens
massa ha hopat sig der än vid polerna, och att jorden
således ej vore ett klot, utan måste ha en afplattad
eller apelsinlik form.
För att afgöra frågan blef på Picards uppmaning en
ny gradmätning företagen af de båda Cassini,
Dominique och Jacques, och den genom Paris gående
meridianens hela längd i Frankrike uppmätt. Men dervid
kom man till det märkvärdiga resultat, att gradernas
storlek aftager mot polerna. Af den från Paris till
rikets sydliga gräns utsträckta mätningen (6° 18’
57’’) fann man nämligen gradens längd = 57 097 toises
(374 556,32 fot), då deremot mätningen från Paris till
Dunkerque angaf dess längd till 56 960 toises (373
657,6 fot), hvaraf således, i strid mot Newtons på
teoretiska grunder stödda åsigt, tycktes framgå, att
jordaxelns längd - diameterns genom polerna - skulle
vara större än eqvatorialdiameterns och jorden således
ej längre ha formen af en apelsin an, utaf en citron.
De lärda i alla länder höjde sina röster dels för
den newtonska, dels för den cassiniska åsigten. För
att få ett slut på den med stor hetta förda striden
anordnades af franska regeringen två gradmätningar på
tillräckligt afstånd ifrån hvarandra. Den ena skulle
företagas omedelbart under eqvatorn, den andra under
polcirkeln.
Först utfördes (från den 16 maj, 1735 till 1739) det
under namn af »den peruanska mätningen» ryktbara
företaget, och det dervid begagnade måttet, den
peruanska toisen (= 6,56 fot), blef från den tiden
det vetenskapliga grundmåttet i alla länder. Namn
sådana som geometrerna Bouguers och Condamines,
botanikern Jussieus, ingeniören Verguins, till
hvilka ytterligare slöto sig andra, såsom den berömde spanske
vetenskapsmannen de Ulloas, utgöra en borgen för,
att det uppnådda resultatet motsvarar alla fordringar,
som man kunde ställa på en dylik expedition.
I juni 1736 kom den andra expeditionen, bestående
af akademins ledamöter Maupertuis, Clairaut, Camus
och Lemonnier samt abbe Authier, med hvilka den
svenske astronomen Anders Celsius förenade sig, till
Bottniska viken och bestämde ännu samma år storleken
af en grad till 57 434 toises (376,767,04 fot). Vid
en jemförelse af detta värde med det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
