Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gitarren och cittran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hastigt en ej obetydlig spridning. Men af samma orsak
stod han ock i ringare anseende, och Prætorius, som
1627 omtalar honom som ett italienskt instrument under
namnet quinterna eller chiterna, yttrar sig temligen vanvördigt om honom som ett instrument, hvilket endast
"ciarlatani och salt in banco begagna till sina
dansupptåg, hvartill de sjunga villaneller och andra
narrqväden." Enligt beskrifningen hade gitarrerna
på den tiden fem sensträngar och för öfrigt redan
nästan samma form och konstruktion som i våra dagar.
Det vill synas, som hade gitarren från Spanien,
dit morerna medfört honom, spridt sig till det
öfriga Europa. I Afrika bruka många negerstammar
dylika instrument, såsom fig. 443 utvisar. I
Tyskland kom gitarren sedan 1788, synnerligast genom
hertiginnan Amalia af Weimar, mycket i bruk; de flesta
instrument af denna art förfärdigades af den weimarske
instrumentmakaren Otto, som på Naumanns tillstyrkan
1797 tillade den sjette strängen, djupa E, så att
gitarren nu stämde E A d g h e. Allmänhetens lifliga
intresse för instrumentet svalnade dock snart, och
sedan har förkärleken derför ofta kommit och gått, så
att gitarren i flera omgångar varit ett modinstrument.
Fig. 443. Sjekianicittra.
Cittran förekommer mestadels i bergstrakter och
tyckes länge ha haft sitt hem i Steiermark. Derifrån
kom hon med bergsmän till Harztrakten och spriddes
sedan småningom öfver alla tyska bergländer. Namnet
har gjort, att man härledt henne, liksom gitarren, från den
forngrekiska kitaran, ehuru man vet, att
de gamla ej hade något gripbräde på sina
stränginstrument, hvilka endast användes till sångens
ledning. Cittrorna deremot, fastän i början blott
enstämmigt använda, närma sig mera till monokorden
och hafva förmodligen också uppkommit af denna. De
äro harmoniska instrument, och redan derför kan deras
nu varande form ej vara äldre än harmonins uppfinning.
Cittrornas grundform är den samma som gitarrens.
Kroppen består vanligen af en rätvinklig
triangel, hvars längsta sida är vänd ifrån den
spelande. Strängarnas antal har småningom ökats från
2 till 31, i den mån harmonin fordrat allt rikare
kombinationer. De ligga öfver ett långt gripbräde,
hvilket, liksom på gitarren, är indeladt i band, och
nedtryckas med venstra handens fingrar, medan den
högras knäppa dem. De högsta strängarna, vanligen
14, föra melodin och äro oftast af messings- eller
ståltråd. De ligga spelaren närmast och knäppas
medelst en på tummen fäst hakring. De djupare
ackordsträngarna äro enkla sensträngar. Vid spelandet
hvilar instrumentet antingen på den utförandes knä
eller framför honom på bordet.
Utom dessa slagcittror finnes äfven en annan art,
hvars strängar behandlas med stråke och derför ligga
öfver en hvälfd yta: så kallade stråkcittror.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
