Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klarinetten, oboen, fagotten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
aliqvotdelarna af luftpelarna kunna användas och
framkalla samma följd af öfvertoner som på
metallblåsinstrumenten.
Det äldsta instrument af detta slag och kanske äfven
det ofullkomligaste är säckpipan. En pipa med flera
tonhål är med sitt munstycke inpassad i en lufttät
skinnsäck, som genom ett rör kan uppblåsas och genom
en tryckning med armen åter tömmas. Den utströmmande
luften åstadkommer tonen, och allt efter som armen
trycker starkare eller svagare på säcken, bli pipans
toner mer eller mindre starka. En liten kapsel, som är
skjuten fram öfver munstycket, skyddar detta för skada
och tjenar till ledning för luftströmmen. Säckpipan är
ett vida utbredt instrument. Från judarna och grekerna
kom hon till romarna; i våra dagar spelar hon ännu
en rol i nationalmusiken, i synnerhet skottarnas
och polackarnas. Skottarna ha fört henne med sig
till kolonierna, och i Amerika och Australien är
hon temligen allmän. Hennes konstruktion är mycket
enkel och ännu den samma som fordom i Grekland, der
man förfärdigade henne af ett på köttsidan garfvadt
bockskinn, på hvilket man lemnat qvar håret jemte
hufvudet och hornen; men alla öppningar måste vara
väl igensydda. För öfrigt kunde också hvilken vinsäck
som helst användas dertill.
Säckpipan är ett instrument för herdar; för högre
musikaliska ändamål är hon i anseende till sin
torftighet ej särdeles egnad. Icke blott det ringa
tonomfånget, utan framför allt omöjligheten att
åstadkomma en konstnärlig nyansering af
forte och piano måste göra henne olämplig för högre
kulturstadier. Hvarje blåsinstrument får först genom
menniskomunnen en själ; derför kunde endast de,
hvilka omedelbart blåsas med läpparna, under tidens
lopp nå en högre fulländning.
Fig. 480. Tyska musikanter från äldre tider. Efter J. Amman.
Oboen måste likaledes till sin princip räknas till de
naturliga piporna, sådana de kunna framställas af den
mjuka, i ena ändan plattryckta barken af en ung qvist,
och är dermed visserligen också öfver hufvud ett af de
äldsta instrumenten. Vi finna hos de gamla grekerna
och romarna aulos och tibia, hvilka, att döma af
beskrifningen, måste ha varit ofullkomliga oboer. Men
skalmejan, chalumeau, herdepipan (af calamus, rör), är att anse som den närmaste föregångaren till
instrumentets nu varande form.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
