Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den nyare qvantitativa kemin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
pol, kring hvilken en ny uppfattning och förklaring
af alla kemiska förhållanden började vända sig, och
aldrig, så länge verlden stått, har vågen med sin
tunga gifvit ett vigtigare utslag, än när hon yppade
detta. Syret var upptäckt. Man hade framstält det ur
åtskilliga metalloxider, medan man tillika erhållit
ren metall. Tillika visste man, att vid metallernas
förkalkning i slutet kärl volymen af den utifrån
afstängda luften blef mindre. Från dessa erfarenheter
utgick Lavoisier och kom genom deras sammanknytande
samt genom ett snillrikt utfyllande af alla luckor
i bevisningen till en slutsats, som ur det kemiska
lärobegreppet för alltid fördref flogistonfantomen,
och denna slutsats lydde sålunda: förbränning
och förkalkning äro föreningsprocesser med syre,
och vigttillökningen hos den kropp, som förbrännes
eller förkalkas, motsvarar noga vigten af det syre,
som med honom ingår förening.
Om Lavoisiers kemiska storhet har mycket blifvit
taladt och skrifvet. Att han varit den nyare kemins
egentlige grundläggare och tillika hennes ende
förfäktare på en tid, då hela den öfriga lärda
verlden ännu hängde mer eller mindre fast vid de
gamla lärobegreppen, lär ej kunna bestridas, ehuru
han visserligen af somliga skriftställare blifvit på
bekostnad af sina snillrika föregångare, en Priestley,
en Cavendish, en Marggraf m. fl., nog mycket upphöjd,
och det ej kan bestridas, att han vid flera tillfällen
ej drog i betänkande att söka tillegna sig äran af
andras upptäckter.
Genom sitt lysande snille i förening med en
klar observationsförmåga samt stor fyndighet och
skicklighet i anställandet af sina experiment, som
utmärkas af en för den tiden ovanlig noggranhet,
var han i tillfälle att skarpsinnigt pröfva och
vidare utföra sina föregångares arbeten samt ur dem
draga slutsatser, som för den egentlige upptäckaren
legat fördolda.
Före Lavoisier bekymrade man sig i allmänhet föga
om alla vigtförhållanden, emedan man såsom det
sista stödet för den sjunkande flogistiska teorin
antog, att det vid förbränningen utvecklade värmet
vore någonting vägbart. Men så snart det blifvit
afgjordt, att värmet ej hade någon vigt, måste alla
vigtförändringar härledas från förening med eller
afskiljande af materiela ämnen, och när detta blifvit
klart insedt, måste kemin antaga den gestalt, som hon
i slutet af det förra århundradet verkligen erhöll.
Vågen blef nu den skiljedomarinna, som gaf det
afgörande utslaget angående alla kemiska kroppars
sammansättning. Det är lätt insedt, att med en sådan
probersten de analytiska metoderna skulle erhålla en
skärpa och bestämdhet, som de förut begagnade rent
qvalitativa undersökningsmetoderna omöjligt kunde
uppnå. När man nu undersökte den relativa mängden af
de särskilda beståndsdelar, som tillsammans utgöra
vissa fasta ämnen, fann man, att vigtförhållandet
mellan beståndsdelarna i en och samma kemiska kropp
alltid var och förblef det samma, att t. ex. en viss
mängd jern, när det förvandlades till jernoxid, alltid
upptog någon viss bestämd vigtmängd syre, som åter i
sin ordning erfordrade en alltid lika stor mängd bly
för att dermed bilda blyoxid. Nu visste man således,
i hvilket vigtförhållande de båda metallerna kunde
vid sin oxidering medelst en och samma vigtmängd syre
liksom utbytas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
